Dag 10: En dag i Crested Butte

Vi vaknade i dag till en halvmulen dag, men redan efter frukosten hade molntäcket spruckit upp och det började likna en riktigt bra dag. Vi bestämde oss snabbt för att bege oss upp på Mount Crested Butte. Vi bytte om till vandringsskor och tog med tröjor och regnjackor för säkerhets skull. Allt tillsammans med två liter vatten nedpackat i en ryggsäck. Gratisbussen tog oss från Crested Butte Historic Town, där vi bor, upp till skidorten Crested Butte Mountain Resort.

Brittmarie fotograferar uppe vid toppstationen

Uppe vid Crested Butte Mountain Resort köpte vi biljetter till Silver Queen Express Lift, en fyrstolslift som tog oss upp från 2858 meters höjd till 3475 meter över havet. Här stod vi inför två val: att vandra upp till toppen av Mount Crested Butte som är på 3707 meter höjd eller vandra ned till toppstationen för liften Red Lady Express som ligger 319 meter lägre än toppstationen för Silver Queen Express. Förståndet fick övertag mot äventyrslustan eller rättare sagt vi insåg våra begränsningar och valde att vandra två miles (3,2 kilometer) nedför berget till den andra liften. Vi befinner oss trots allt en bra bit över tretusen meters höjd över havet.

Leif beundrar utsikten

Det var en nästan helt klarblå himmel och helt vindstilla. Temperaturen låg på behagliga tjugo grader Celsius. (Leif hade naturligtvis med sin termometer som visar både Fahrenheit och Celsius.) Vi hade förberett oss med solskydds-kräm (solen tar hårt här uppe i bergen) solglasögon och keps för att skydda huvudet. Leif hade av någon anledning större behov av kepsen än Brittmarie. Vi vandrade långsamt nedför den ganska steniga och ojämna grusvägen och stannade till så fort vi såg en möjlighet att fotografera. I början blev det många möjligheter eftersom vi till stor del gick i öppen terräng.

Brittmarie på väg nedför efter att vi lättat på klädseln

Efter hand började molnigheten att tillta något med trots detta var det sällan vi hamnade i skugga, trots att det blev mer skogigt. Till slut när Leif på nytt kollat temperaturen och konstaterat den började närma sig 25-gradersstrecket kände vi att nej, nu får tröjorna åka ned i ryggsäcken och vi går istället med bara armar. På den knappt två timmar långa vandringen mötte vi inga andra personer utan var helt ensamma på leden. Vi var glada över att vi hade tagit med så mycket vatten för både värmen och höjden drev på törsten.

Till slut nådde vi toppstationen för Red Lady Express och hoppade på stolliften som sakta tog oss ned till "basstationen". Under nedfärden njöt vi av den svalkande vinden som inte orsakades av någon blåst utan av liftens fartvind. Efter kort besök på ett "restroom" tog vi bussen tillbaka till den gamla staden. (I USA talar man inte om toilets utan man frågar istället efter ett restroom eller i värsta fall efter ett bathroom. Man kan dock inte räkna med att få tillgång till vare sig kudde och filt eller badhandduk.)

Izzy's, ett lunchställe i en gammal gruvarbetarstuga 

Tillbaka i det "riktiga" Crested Butte tog vi en lätt lunch och vandrade sedan runt och tittade på den säregna bebyggelsen. I grunden är det byggnader från tiden kring sekelskiftet som rustats upp, men det finns också ett och annat nybygge som håller sig till samma stil och utseende som de gamla byggnaderna. På en ställe där tydligen flyttat ett gammalt hus till en nu grund frågade vi folket som arbetade där och de förklarade att de flyttat byggnaden cirka 15 meter för att göra plats för en tillbyggnad. Det är förbjudet att riva historiska byggnader här i staden berättade de. Gamla byggnader får flyttas för att göra plats för ny- och tillbyggnad med de måste i bli en naturlig del i ny- eller tillbyggnaden. Ibland är det svårt att se vad som är nytt eftersom alla nybyggnader utförs så att de smälter in i den historiska omgivningen. En trevlig sak i Crested Butte är att alla hälsar på varandra. Även vi som är "visitors" (inte "tourists") bemöts med samma glada hälsning.

På sen eftermiddag återvände vi till Elk Mountain Lodge för att att vila upp oss inför kvällens besök på Soupcon Bistro, Crested Buttes mest exklusiva restaurang. Nu kanske ni ler med tanke på var vi befinner oss och när ni får se bilden av huset där restaurangen ligger kommer ni inte bara att le, ni kommer att skratta åt oss. Skrattar bäst som skrattar sist. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg utan vi återvänder till tiden före besöket hos Soupcon.

En av de gamla byggnaderna i Crested Butte 

Vi hade lite tid att fördriva inför vår bokning på sittning nummer två klockan 08.15 på kvällen hos Soupcon. Vi beslöt oss därför att vandra runt i den lilla byn och se på de gamla byggnaderna som i flera fall är över hundra år. Plötsligt kände vi en brandrök och blev lite oroliga, men snart fick vi förklaringen då vi såg en äldre man (=65+) sittande vid en klotgrill där han lagt upp lite grenar som glödde. Leif skulle vara lite hurtig och sa "the heat is going on here?" varpå mannen svarade "Haben sie Bratwurst oder Weisswurst mitgebracht?"

"Nästan" Jims hus

Vi blev onekligen lite ställda men Leif svarade snabbt på tyska och helt plötsligt var vi inbjudna att sitta på hans veranda och erbjudna att dricka vin. Han presenterade sig som "Jim" och berättade att han var född i Paraguay, men hade bott i Crested Butte i 20 år. Men han hade också hus i Austin, Texas och i Brasilien och förutom engelska och tyska talade han även portugisiska och latin. Han kunde också göra sig förstådd på ryska. Medan vi njöt av hans vin ute på verandan diskuterade vi det allmänna världsläget, vår planerade resa och den tidigare resan vi gjorde längs Route 66, invandringspolitiken i olika länder, vilka nationaliteter som var till allmänt åtlöje såsom norrmän och polacker, Hitlertyskland och Portugal och Sveriges roll som neutral stat under andra världskriget samt huruvida neutralitet var ett verkligt ställningstagande eller bara ren opportunism. Vidare behandlade vi det grammatiska och språkliga inflytandet det tyska och franska språket haft på det engelska språket samt några andra mer eller mindre viktiga dagsaktuella eller historiska frågor.

Jim berättade också att huset han bodde i hade flyttats från den gamla gruvstaden Irwin ned till Crested Butt, vilket också hade skett med flera andra hus i byn. Ett av de större husen hade det tagit två år att flytta eftersom det rullades ned till Crested Butte på stockar. Efter 45 minuter tackade vi för hans generositet med ursäkten att vi hade beställt bord på Soupcon. Ett bra val, sade Jim, där äter jag också när jag har gott om pengar.

Soupcon Bistro i Crested Butte, Colorado

Efter besöket hos Jim vandrade vi den korta vägen över till Soupcon Bistro. Om någon hade berättat för er att detta är den mest exklusiva (och därmed den dyraste) restaurangen i byn hade ni säkert liksom vi tvekat innan ni bestämde er för att äta här. Men nu visste vi lite mer än vad ni vet och därför dömde vi inte hunden efter håren, vilket visade sig vara ett helt riktigt ställningstagande.

Det var visserligen den absolut dyraste middag vi ätit så här långt, men också den absolut godaste. Personalen hade den där sällsynta kombinationen av professionalism och personligt bemötande. Vår kypare gav oss några värdefulla tips inför den fortsatta resan. Den gamla gruvarbetarstugan hade på en märkligt sätt blivit en exklusiv restaurang med plats för ett fåtal gäster.

I köket arbetade Joel från Stockholm som kom hit för två år sedan för att åka skidor och som sedan blev kvar. Han blev visserligen inte betrodd de mest ansvarsfulla arbetsuppgifterna, men tjänade ändå tillräckligt för att kunna åka skidor på dagarna vintertid och köra mountainbike sommartid. Vi insåg snabbt att frågan om var man befinner sig i näringskedjan först och främst är en fråga om inställning. Joel berättade att han inom kort skulle lämna Crested Butte för att åka till Australien och lära sig surfa. Det är i sådana stunder man glädjs åt sitt val att prioritera en fast anställning hos en svensk arbetsgivare och att betala skatt, pensionsavgifter, räntor och moms istället för att slösa bort sitt liv såsom Joel tydligen var på väg att göra.