Dag 5: Grand Lake till Steamboat Springs

Vi vaknade till ett kallt (8 grader Celsius) och dimmigt Grand Lake. Nu förstod vi vad Ute-folket menade, det var naturligtvis inte dimma utan de dödas själar som steg upp ur Spirit Lake. Gårdagens sträcka var ungefär 13 svenska mil och idag ska vi köra 15 mil. Det är alltså inga överdrivet långa sträckor vi kör som ni förstår.

Coloradofloden omgiven av både järnväg och bilväg

Vi har nu lämnat "Trail Ridge Road" och kör istället "Colorado River Headwaters" som är klassad som en National Scenic Highway, klassifikationen snäppet under den väg vi körde igår. Vägen följer alltså Coloradoflodens källflöden och vi var nyfikna på hur den lilla bäck vi såg igår hade utvecklats. Vi stannade på ett ställe i en smal ravin där floden samsas med både järnväg och väg. Vägen går till höger på bilden och järnvägen till vänster. Vi konstaterade att floden har haft fler tillflöden och därmed innehåller mer vatten än igår.

Strax efter att detta foto togs lämnade vi ravinen och kom ut i en bred dalgång där landskapet helt ändrade karaktär. På ett ställe fanns en skylt där det stod "Fishing Acess" och flera bilar stod uppställda på en liten parkeringsplats. Vi blev nyfikna, stannade och vandrade genom buskagen på en liten stig ned till floden. Där kunde vi se flera män som stod och idkade flugfiske ute i Coloradofloden. Vi tog upp våra kameror och började fotografera och plötsligt får den man som står närmast oss napp, eller vad det nu heter när man fiskar med fluga.

Lee Hartman visar stolt upp sin fångst för kameran

Vi fortsätter att fotografera när han fångar fisken i sin håv och när han vandrar mot land. Han gör tummen upp och vi känner oss lite mer trygga med tanke på misstagen vi gjorde på förra resan när vi fotade folk som inte ville bli fotade. När han kom iland presenterade han sig och frågade om vi kunde tänka oss att fota honom med fångsten och sedan e-posta bilden till honom. När fotona var tagna (det blev flera) vandrade han ut i floden igen med fisken och lät den simma vidare. Det är väl det som kallas sportfiske.

Leif med vår Ford framför bysmedjan

Strax därefter kom vi till den lilla byn Kremmling. Här fick Leif för sig att vår Ford, trots en 3,5 liters V6:a, verkade trög så vi körde in till bysmeden och frågade om han kunde göra något åt motorn. Javisst sa han och efter bara några minuter rullade vi ut från hans verkstad igen med en mycket mer kraftfull bil. Tänk så mycket man kan göra med en hammare och en blåslampa om man bara kan sina saker. Och billigt blev det dessutom. Nu hade vi full kraft att ta oss över bergen till vårt slutmål för dagen; Steamboat Springs.  

Steamboat Springs har fått sitt namn efter en springkälla som de första nybyggarna tyckte frustade och pustade som en ångbåt. När man senare drog fram järnvägen här förstördes tyvärr denna källa, så vi kan själva inte höra ljudet utan får lita till legenden. Steamboat, som invånarna själva kallar staden, är en vintersportort som även kallas "Ski Town USA". Här är det lite mer avslappnad stil än i de mer fashionabla vintersportorterna Aspen och Vail, som också ligger i Colorado.

Huvudgatan Lincoln Avenue i "Steamboat"

Vi är nu nere på lite lägre höjd, hela 50 meter lägre än Sveriges högsta punkt, så vi upplever faktiskt inga problem med höjden längre. Detta är den nordligaste punkten på vår resa, trots att vi nu befinner oss på samma breddgrad som Neapel i Italien. Vi bor på ett motell som heter "Rabbit Ears" och har en skitful logga med rosa kaninöron. Namnet kommer av en bergstopp i närheten som anses likna två kaninöron. Det är dock det enda motellet som ligger centralt i Steamboat och vi har en balkong som vätter ut mot floden Yampa River. Brittmarie gillar det rofyllda bruset från floden, men Leif hoppas mer på rofyllda bröl från passerande godståg på andra sidan om floden.

Vi fick höra igår att det var svårt att skriva kommentarer till vår blogg. Nu har vi ändrat så att vem som helst kan skriva utan att registrera sig först. Så varmt välkomna med era synpunkter, reflektioner, frågor eller vad som helst. Det är ju alltid kul att se att det är någon som läser det vi skriver. Och bara så ni vet så är precis allt vi skriver faktiskt sant! Fast ibland kanske fantasin ändå skenar iväg...

Grillmästare Leif klarar biffen

Kvällen avslutade vi på 8th Street Steakhouse. Här fick man välja ut sitt kött vid en disk och sedan själv grilla det över en eld. Brittmarie valde ut en New York Steak på 12 oz (cirka 340 gram) som Leif sedan grillade med mästerlig bravur om han själv får säga det. (Sju minuter på varje sida.) Vi delade sedan detta superbt tillagade köttstycke tillsammans med en flaska Gnarley Head, ett Zinfaldelvin från Kalifornien. Vi upplystes om att vi inte behövde dricka upp hela flaskan utan kunde få den tillkorkad så vi kunde ta med resten hem. Efter moget övervägande valde vi att tömma hela flaskan på plats.