Dag 4: Boulder till Grand Lake

Huvudgatan i Estes Park

Exakt klockan åtta rullade vi iväg norrut från Boulder mot den lilla staden Estes Park alldeles öster om Klippiga Bergens nationalpark. I Estes Park passade vi på att handla smörgåsar till vår picknicklunch som vi ska äta senare uppe i bergen. Och redan här i Estes, som ligger nere i en dal, har vi kommit upp på 2300 meters höjd, det vill säga 200 meter högre än Sveriges högsta punkt, Kebnekaises sydtopp. Trots att vi är så högt upp är det en stad med mycket grönska och vackra planeringar.

Utsikt från Many Parks Curve, 2954 meter över havet

Från Estes Park kör vi så "Trail Ridge Road" genom Klippiga Bergens nationalpark där vi kommer upp på över 3700 meters höjd över havet. Så högt har vi aldrig varit tidigare. Vägen är en av USA:s 28 "All American Roads", den högsta klassificering som kan ges till vackra turistvägar i USA, så kallade Scenic Byways. Vägen är endast öppen från mitten maj till mitten oktober, övrig tid är den stängd på grund av de stora snömassorna. Kanske är det också snön som gör att det inte finns några skyddsräcken längs vägen trots att det på vissa ställen stupar brant nedåt. Leif som är rädd för att gå ut på balkonger på andra våningen har inga problem men Brittmarie som normalt inte har problem med höjder tycker det är obehagligt.

Nere i Boulder hade vi drygt 30 grader men här högt uppe i Klippiga Bergen har temperaturen sjunkit ner till 6 grader. Dessutom blåser det lite, så när vi stannar och vandrar till olika utsiktsplatser vi får helt plötsligt lägga på några lager kläder. Men de bara benen är det inte så mycket att göra åt. Fast å andra sidan är det ju nästan som en normal midsommar där hemma, så varför klaga. Men det jobbigaste är inte temperaturen, utan höjden. 3700 meter över havet hittar man inte på så många ställen i Skåne! Och när man inte är van att vistas så högt upp blir man väldigt lätt andfådd. Så vi tröstar oss med att det är höjden och inte vår dåliga kondis som orsakar flåsandet.

Brittmarie vid Coloradofloden nära källflödet

Men till slut börjar i alla fall vägen att bära utför och lyckligtvis har vi kommit på hur man växlar Forden manuellt, eftersom automatlådan väljer alltför höga växlar och tvingar oss att använda bromsarna. Så ut med automaten och in med den manuella lådan, annars blir bromsarna lätt överhettade. Väl nere under 2800 meter stannar vi på en rastplats invid Coloradofloden och åter vår picknick. Här uppe är den mäktiga Coloradofloden, en av USA:s största och längsta floder, inte mycket mer än en bäck.

Kvarlämnad gammal höräfsa i Kawanueeche Valley

När vi var som högst uppe i Klippiga Bergen var vädret ganska mulet men när vi kommer ned på lägre höjd där vi träffar på Coloradofloden spricker molnen upp och temperaturen stiger snabbt. Alltså av med alla bylten innan vi svettas ihjäl och detta trots att vi är på 2800 meters höjd. Dalen där vi befinner oss heter Kawuneeche Valley och har skapats av en stor isglaciär. Kawuneeche betyder för övrigt prärievarg på Arapahofolkets språk. De färdades alltså även de mellan Boulder och Grand Lake, men i motsats till oss färdades de till fots. Detta var ju före Henry Fords tid. Några europeiska nybyggare försökte sig på att bedriva jordbruk här men fick ge upp på grund av de bistra vintrarna. De gav sig av i brådrasket och lämnade hus och utrustning till sitt öde.

Boardwalken i Grand Lake

Längst ned i Kawuneeche Valley ligger dagens slutmål; det lilla samhället Grand Lake. Här är vi nere på 2572 meters höjd över havet. Grand Lake grundades 1881 som en plats där gruvarbetarna i området kunde köpa sina förnödenheter. Idag är Grand Lake en populär turistort med sitt läge intill Rocky Mountain National Park, men trots detta har man bevarat mycket av den ursprungliga westernkaraktären. Här finns bland annat gammal "boardwalk" på båda sidor om huvudgatan Grand Avenue.

Grand Lake är också namnet på den sjö samhället ligger vid. Sjön är Colorados största och djupaste och kallades Spirit Lake av Ute-folket som ibland hade sina läger här. De trodde nämligen att sjöns kalla vatten var en boning för de avlidnas själar. Mer om Ute-folket kommer senare när vi kommer in i det som tidigare var deras kärnområde. Lite allmänbildning kan väl inte skada er...

Vi hade tänkt avsluta dagen på något trevligt ställe längs boardwalken, men ett hastigt omslag i vädret fick oss att ändra planerna. Därför sitter vi nu kvar på vårt motell och får nöja oss med utsikten mot sjön från motellets bar och terass. De har en begränsad meny men vi behöver åtminstone inte svälta.