Dag 12: Creede till Durango

Järnvägsbro över Rio Grande

Vi vaknade till en molnfri himmel och en temperatur strax över 10 grader Celsius. Vi åt frukosten utomhus vid motellet, men då hade temperaturen redan hunnit stiga till cirka 15 grader. För att vara en motellfrukost var den riktigt bra. Från Creede följde vi Rio Grande mot sydväst. Landskapet här liknade det man kan se i Schweiz och Österrike. Längs floden hade vi sällskap av den numera nedlagda sträckan på Denver & Rio Grande Railroad. (Nej, det var inte Leif som lade ned den även om det skedde så sent som 1985.)

35 kilometer söder om Creede lämnade vi Rio Grande och körde upp i bergen mot Wolf Creek Pass, ett bergspass på 3309 meters höjd över havet. Här uppe får man mest snö i hela Colorado. Det genomsnittliga årliga snöfallet vid Wolf Creek Pass är hela 12 meter (485 inches). Texasmiljonären Red McComb planerar att bygga en stor semesterby här uppe med plats för 10 000 boende. Detta möter stort motstånd eftersom man lokalt är rädd att det kommer att förstöra den sköra alpina naturen, orsaka vattenbrist samt naturligtvis dra arbetstillfällen från de närliggande samhällena.

Utsikt efter Wold Creek Pass

Här uppe vid passet passerade vi Continental Divide för femte gången på vår resa. Continental Divide är den tänkta linje som fungerar som en vattendelare. På östra sidan rinner all nederbörd ut i Atlanten, på den västra sidan i Stilla Havet. Så som vi har sicksackat oss genom Klippiga Bergen har vi alltså passerat denna linje fem gånger redan. Efter en lång nedfärd där vi på nytt fick användning av motorbromsen kom vi till en "overlook" med en fantastisk utsikt över dalen nedanför.

Nere i dalen fortsatte vi genom ett bördigt landskap med gröna ängar och skogsklädda bergssluttningar. Ett mycket vackert landskap. När vi fortsatte västerut blev landskapet torrare och började mer lika södra Italien. Kanske inte så märkligt eftersom vi nu befann oss på samma breddgrad som södra Sicilien. Temperaturen började också likna den sicilianska för nu började termometern (den i bilen, inte Leifs) att visa närmare 30 grader.

Historiska Strater Hotel i Durango

På tidig eftermiddag kommer vi fram till Durango, en storstad i sydvästra Colorado med hela 16000 invånare, det vill säga ungefär som Nässjö. Durango grundades 1881, alltså 33 år innan Nässjö fick sina stadsrättigheter. Och där slutar väl alla jämförelser mellan Nässjö och Durango tror ni. Absolut inte, liksom Nässjö grundades Durango som en järnvägsort. Det var järnvägsbolaget Denver and Rio Grande Railroad som öppnade en station här för att betjäna gruvorna i San Juan bergen norr om Durango. Men nu tror vi inte vi kan hitta fler likheter mellan Nässjö och Durango för i motsats till Nässjö, som ligger på det småländska höglandet, ligger Durango  närmast i ett lågland jämfört med omgivningen. Och det är definitivt inte Hotell Högland vi bor på utan på det historiska Strater Hotel, byggt 1887. Bland kända personer som bott här före oss kan nämnas Robert Kennedy, president Gerald Ford, Robert Redford, Francis Ford Coppola, Steven Spielberg, Dave Brubeck och Ralph Lauren. Och nu får hotellet ytterligare två namn att lägga till denna imponerande gästlista. Och dessa två namn kommer hotellet naturligtvis att ha gemensamt med Hotell Högland.

Leif njuter av ljuden från järnvägen

I Durango åt vi en sen lunch och vandrade sedan runt för att se på utbudet i butikerna. Leif köpte till Brittmaries förtvivlan ytterligare några skjortor. Hon undrar om han försöker lägga fast en ny dresscode på det företag där han jobbar. Vi besökte också stadens bryggeripub där Leif smuttade på en pint öl för två dollar (happy hour) medan Brittmarie bälgade i sig femton centiliter vitt vin för sex dollar.

Lite senare på kvällen gick vi till den restaurang som Brittmarie hade valt ut. På vägen in mötte vi en gäst på väg ut som sa till oss "best food in town". "Best view in town" konstaterade Leif när vi väl fått vårt bord. Restaurangen låg nämligen alldeles intill järnvägsstationen. Efter en god måltid promenerade vi tillbaka till hotellet för att vila upp oss inför de äventyr som kan vänta oss imorgon.

Dag 11: Crested Butte till Creede

Norra delen av Silver Thread Scenic Byway

Idag körde vi först den sista sträckan av Elk Mountain Loop Scenic Byway och stannade i staden Gunnison för att tanka. Bensinpriset har gått upp något fruktansvärt här i USA. Vi fick betala hela 6,70 svenska kronor per liter. För två år sedan klarade vi oss med 4 kronor. Efter Gunnison lämnade vi Elk Mountain Loop Scenic Byway och körde istället in på Silver Thread National Scenic Byway. (Det är onekligen långa namn på dessa vägar.) Silver Thread har sitt ursprung i gamla indianstigar som i slutet av 1800-talet breddades och gjordes om till transportvägar till och från gruvorna i området. Det var ganska sparsamt med trafik så Brittmarie tyckte det var dags att göra debut som bilförare i USA. Det gick alldeles utmärkt trots att trafiken ökade och vägen slingrade sig fram bland bergen längs en liten flod.

En av de gamla kyrkorna i Lake City

Efter knappt två timmar var vi framme i den gamla gruvstaden Lake City som ligger 2463 meter över havet, alltså ungefär 250 lägre än Crested Butte där vi tillbringat de senaste två dagarna. Vi kan väl inte påstå att vi kände någon större skillnad i syrehalten. Idag bor knappt 400 personer i Lake City men under stadens glansdagar runt förra sekelskiftet var invånarantalet nästa 5000 personer. Då fanns här två banker, två bryggerier, sju värdshus, fyra kyrkor och en egen dagstidning. Idag finns det kvar ungefär 75 byggnader från den tiden och det gör Lake City till ett av Colorados största historiska distrikt.

Akta er, snart kommer min mamma!

Vi passade på att vandra runt i Lake City och köpte också lite smörgåsar att äta senare på färden. Utanför restaurangen stod flera människor och tittade upp i ett träd. Efter en stund så vi också vad de tittade på; en liten svartbjörnsunge som satt uppe i trädet! Sheriffen kom dit och frågade om någon hade sett mamman. En äldre man berättade för oss att det inte var ovanligt att svartbjörnar kom ned till staden i jakt på föda. I år var det dock ovanligt ofta de fick besök av björnarna eftersom det tydligen var ont om bär uppe i bergen. Bär? Vi som trodde att björnar åt honing. 

Efterlysningen av Packer 

Men nu är det kanske varken svartbjörnarna eller de historiska byggnaderna som Lake City är mest känt för. Det är istället Alferd Packer, den enda person som blivit dömt i USA för kannibalism. Packer gav sig i februari 1874 ut på en vandring från Ouray alldeles väster om Lake City i riktning österut. Under två månader hördes inget från gruppen innan Packer ensam kom till ett läger söder om Lake City. Han var ovanligt välnärd med tanke på att han vistats ute i vildmarken så länge. Dessutom hade han gott om pengar och var mer intresserad av att dricka whisky än att äta. (Vad det nu hade med saken att göra.) När man senare hittade skeletten av fem personer alldeles söder om Lake City erkände Packer att han överlevt genom att äta köttet från sina kamrater. Han hävdade dock att det inte var han som dödat kamraterna utan en annan gruppmedlem som han själv blev tvungen att döda i självförsvar. Han dömdes trots detta till mord och kannibalism. Det sägs att domaren som tillkännagav domen ska ha sagt; "There were only seven Democrats in Hinsdale County, but you, you voracious man-eatin' son of bitch, you ate five of them. I sentence you to be hanged by the neck until you are dead, dead, dead! This as a warning against reducing the Democratic population of this state." Packer sattes i fängelse men lyckades rymma, blev efterlyst och greps först flera år senare. Han blev villkorligt frigiven 1901 och dog i Denver 1907. Han hävdade hela tiden att var oskyldig och på senare år har efterforskningar visat att han kanske hade rätt. Vi besökte minnesmärket utanför Lake City där massakern skulle ha ägt rum.

North Clear Creek Falls

Vi åkte vidare från Lake City upp i bergen och passade på att äta vår medhavda lunch vid Windy Point Outlook. Varför det kallades "Windy Point" kunde vi inte förstå för här var helt vindstilla. De smörgåsar vi trott att vi köpt visade sig vara kyckling i hamburgerbröd med gurka och lökringar. Nåväl det var gott det också. Vädret skiftade från soligt till molnigt och vi hörde åskan mullra i fjärran. Efter lunchuppehållet körde vi vidare och kom snart fram till North Clear Creek Falls, ett vackert och lättill-gängligt  vattenfall där vattnet i North Clear Creek faller 30 meter ned i en ravin. Tjugo minuter senare stannade vi vid en campingplats och vandrade ned i en ravin till South Clear Creek Falls. Detta vattenfall var något mindre men ändå intressant eftersom vi betraktade det nedifrån. Vi konstaterade att det gick lättare nu att vandra uppåt när vi (kanske) anpassat oss lite till höjden.

Efter vattenfallen kom vi till källflödet för Rio Grande, en av Nordamerikas största floder. Rio Grande rinner ut i Mexikanska golfen, eller rättare sagt 20 % a flodens vatten rinner ut där, eftersom det mesta av vattnet förbrukas på vägen bland annat till konstbevattning.

Vid tretiden på eftermiddagen anlände vi till Creede ett samhälle med cirka 400 invånare. I slutet av 1800-talet bodde dock cirka 15000 personer i Creede när silvergruvorna var i full gång och Creede var USA:s största leverantör av silvermalm. De förmögenheter som silvret skapade drog också hit flera ökända spelare och skojare. En av dem var Bob Ford, mannen som dödade Jesse James. Han drev ett värdshus här och blev själv skjuten till döds i Creede 1892.

Världens längsta styre?

Det värdshuset fanns inte kvar utan vi avslutade dagen på Kip's Grill, ett matställe så långt man kan komma från gårdagens kulinariska utsvävning. Hos Kip åt vi grillade revbensspjäll och drack öl. Enkelt men förbaskat gott. När vi var på väg in till Kip's kom ett par på en egendomlig motorcykel. De hade själva byggt den och det hade tagit dem fem år. Mannen ville helst kalla den sin, men fick erkänna att frun ägde hälften. Men det är oftast han som får köra den sa hon. Motorcyklar var för övrigt ett vanligt fordon här i Creede, säkert nummer två efter alla pick up trucks. Vi med vår sedan hamnar långt ned på listan.

Dag 10: En dag i Crested Butte

Vi vaknade i dag till en halvmulen dag, men redan efter frukosten hade molntäcket spruckit upp och det började likna en riktigt bra dag. Vi bestämde oss snabbt för att bege oss upp på Mount Crested Butte. Vi bytte om till vandringsskor och tog med tröjor och regnjackor för säkerhets skull. Allt tillsammans med två liter vatten nedpackat i en ryggsäck. Gratisbussen tog oss från Crested Butte Historic Town, där vi bor, upp till skidorten Crested Butte Mountain Resort.

Brittmarie fotograferar uppe vid toppstationen

Uppe vid Crested Butte Mountain Resort köpte vi biljetter till Silver Queen Express Lift, en fyrstolslift som tog oss upp från 2858 meters höjd till 3475 meter över havet. Här stod vi inför två val: att vandra upp till toppen av Mount Crested Butte som är på 3707 meter höjd eller vandra ned till toppstationen för liften Red Lady Express som ligger 319 meter lägre än toppstationen för Silver Queen Express. Förståndet fick övertag mot äventyrslustan eller rättare sagt vi insåg våra begränsningar och valde att vandra två miles (3,2 kilometer) nedför berget till den andra liften. Vi befinner oss trots allt en bra bit över tretusen meters höjd över havet.

Leif beundrar utsikten

Det var en nästan helt klarblå himmel och helt vindstilla. Temperaturen låg på behagliga tjugo grader Celsius. (Leif hade naturligtvis med sin termometer som visar både Fahrenheit och Celsius.) Vi hade förberett oss med solskydds-kräm (solen tar hårt här uppe i bergen) solglasögon och keps för att skydda huvudet. Leif hade av någon anledning större behov av kepsen än Brittmarie. Vi vandrade långsamt nedför den ganska steniga och ojämna grusvägen och stannade till så fort vi såg en möjlighet att fotografera. I början blev det många möjligheter eftersom vi till stor del gick i öppen terräng.

Brittmarie på väg nedför efter att vi lättat på klädseln

Efter hand började molnigheten att tillta något med trots detta var det sällan vi hamnade i skugga, trots att det blev mer skogigt. Till slut när Leif på nytt kollat temperaturen och konstaterat den började närma sig 25-gradersstrecket kände vi att nej, nu får tröjorna åka ned i ryggsäcken och vi går istället med bara armar. På den knappt två timmar långa vandringen mötte vi inga andra personer utan var helt ensamma på leden. Vi var glada över att vi hade tagit med så mycket vatten för både värmen och höjden drev på törsten.

Till slut nådde vi toppstationen för Red Lady Express och hoppade på stolliften som sakta tog oss ned till "basstationen". Under nedfärden njöt vi av den svalkande vinden som inte orsakades av någon blåst utan av liftens fartvind. Efter kort besök på ett "restroom" tog vi bussen tillbaka till den gamla staden. (I USA talar man inte om toilets utan man frågar istället efter ett restroom eller i värsta fall efter ett bathroom. Man kan dock inte räkna med att få tillgång till vare sig kudde och filt eller badhandduk.)

Izzy's, ett lunchställe i en gammal gruvarbetarstuga 

Tillbaka i det "riktiga" Crested Butte tog vi en lätt lunch och vandrade sedan runt och tittade på den säregna bebyggelsen. I grunden är det byggnader från tiden kring sekelskiftet som rustats upp, men det finns också ett och annat nybygge som håller sig till samma stil och utseende som de gamla byggnaderna. På en ställe där tydligen flyttat ett gammalt hus till en nu grund frågade vi folket som arbetade där och de förklarade att de flyttat byggnaden cirka 15 meter för att göra plats för en tillbyggnad. Det är förbjudet att riva historiska byggnader här i staden berättade de. Gamla byggnader får flyttas för att göra plats för ny- och tillbyggnad med de måste i bli en naturlig del i ny- eller tillbyggnaden. Ibland är det svårt att se vad som är nytt eftersom alla nybyggnader utförs så att de smälter in i den historiska omgivningen. En trevlig sak i Crested Butte är att alla hälsar på varandra. Även vi som är "visitors" (inte "tourists") bemöts med samma glada hälsning.

På sen eftermiddag återvände vi till Elk Mountain Lodge för att att vila upp oss inför kvällens besök på Soupcon Bistro, Crested Buttes mest exklusiva restaurang. Nu kanske ni ler med tanke på var vi befinner oss och när ni får se bilden av huset där restaurangen ligger kommer ni inte bara att le, ni kommer att skratta åt oss. Skrattar bäst som skrattar sist. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg utan vi återvänder till tiden före besöket hos Soupcon.

En av de gamla byggnaderna i Crested Butte 

Vi hade lite tid att fördriva inför vår bokning på sittning nummer två klockan 08.15 på kvällen hos Soupcon. Vi beslöt oss därför att vandra runt i den lilla byn och se på de gamla byggnaderna som i flera fall är över hundra år. Plötsligt kände vi en brandrök och blev lite oroliga, men snart fick vi förklaringen då vi såg en äldre man (=65+) sittande vid en klotgrill där han lagt upp lite grenar som glödde. Leif skulle vara lite hurtig och sa "the heat is going on here?" varpå mannen svarade "Haben sie Bratwurst oder Weisswurst mitgebracht?"

"Nästan" Jims hus

Vi blev onekligen lite ställda men Leif svarade snabbt på tyska och helt plötsligt var vi inbjudna att sitta på hans veranda och erbjudna att dricka vin. Han presenterade sig som "Jim" och berättade att han var född i Paraguay, men hade bott i Crested Butte i 20 år. Men han hade också hus i Austin, Texas och i Brasilien och förutom engelska och tyska talade han även portugisiska och latin. Han kunde också göra sig förstådd på ryska. Medan vi njöt av hans vin ute på verandan diskuterade vi det allmänna världsläget, vår planerade resa och den tidigare resan vi gjorde längs Route 66, invandringspolitiken i olika länder, vilka nationaliteter som var till allmänt åtlöje såsom norrmän och polacker, Hitlertyskland och Portugal och Sveriges roll som neutral stat under andra världskriget samt huruvida neutralitet var ett verkligt ställningstagande eller bara ren opportunism. Vidare behandlade vi det grammatiska och språkliga inflytandet det tyska och franska språket haft på det engelska språket samt några andra mer eller mindre viktiga dagsaktuella eller historiska frågor.

Jim berättade också att huset han bodde i hade flyttats från den gamla gruvstaden Irwin ned till Crested Butt, vilket också hade skett med flera andra hus i byn. Ett av de större husen hade det tagit två år att flytta eftersom det rullades ned till Crested Butte på stockar. Efter 45 minuter tackade vi för hans generositet med ursäkten att vi hade beställt bord på Soupcon. Ett bra val, sade Jim, där äter jag också när jag har gott om pengar.

Soupcon Bistro i Crested Butte, Colorado

Efter besöket hos Jim vandrade vi den korta vägen över till Soupcon Bistro. Om någon hade berättat för er att detta är den mest exklusiva (och därmed den dyraste) restaurangen i byn hade ni säkert liksom vi tvekat innan ni bestämde er för att äta här. Men nu visste vi lite mer än vad ni vet och därför dömde vi inte hunden efter håren, vilket visade sig vara ett helt riktigt ställningstagande.

Det var visserligen den absolut dyraste middag vi ätit så här långt, men också den absolut godaste. Personalen hade den där sällsynta kombinationen av professionalism och personligt bemötande. Vår kypare gav oss några värdefulla tips inför den fortsatta resan. Den gamla gruvarbetarstugan hade på en märkligt sätt blivit en exklusiv restaurang med plats för ett fåtal gäster.

I köket arbetade Joel från Stockholm som kom hit för två år sedan för att åka skidor och som sedan blev kvar. Han blev visserligen inte betrodd de mest ansvarsfulla arbetsuppgifterna, men tjänade ändå tillräckligt för att kunna åka skidor på dagarna vintertid och köra mountainbike sommartid. Vi insåg snabbt att frågan om var man befinner sig i näringskedjan först och främst är en fråga om inställning. Joel berättade att han inom kort skulle lämna Crested Butte för att åka till Australien och lära sig surfa. Det är i sådana stunder man glädjs åt sitt val att prioritera en fast anställning hos en svensk arbetsgivare och att betala skatt, pensionsavgifter, räntor och moms istället för att slösa bort sitt liv såsom Joel tydligen var på väg att göra.

Dag 9: Glenwood Springs till Crested Butte

Colorados flagga

Innan vi berättar om dagens resa är det väl på sin plats att ni får lite information om delstaten Colorado där vi nu befunnit oss en vecka. Till ytan är Colorado USA:s åttonde största delstat, men till invånarantalet hamnar Colorado först på 22 plats med sina 5,1 miljoner invånare. De flesta av dessa 5,1 miljoner bor invid östra delen av Klippiga Bergen där också huvudstaden Denver ligger. Colorado antogs till unionen 1876 som den 38:e delstaten. Eftersom det skedde i samband med hundraårsjubileet av USA:s självständighetsförklaring kallas Colorado också för "the Centennial State".

Eftersom vi redan i förväg visste att det inte fanns några matställen där vi skulle befinna oss vid lunchtid köpte vi med oss baguetter att äta ute i det fria. Vi lämnade Glenwood Springs vid niotiden och körde söderut upp mot det lilla samhället Carbondale. Till en början livnärde man sig här på jordbruk för att förse gruvarbetarna uppe i det dåvarande gruvsamhället Aspen, numera en exklusiv skidort, med förnödenheter. I början av 1900-talet var potatis den dominerade grödan, men ganska snart blev man utkonkurrerade av lantbrukarna i Idaho. Hade inte detta hänt hade ni kanske beställt Carbondalepotatis istället för Idahopotatis på krogen.

Colorado State Highway 131 och Mount Sopris

Från Carbondale fortsatte vi på Colorado State Highway 133, som här också kallas West Elk Lopp Scenic Byway. En State Highway är för det mesta en vanlig tvåfilig asfalterad väg och så var det också med denna highway. Alldeles efter Carbondale passerade vi berget Mount Sopris som är 3952 meter över havet. Det var en klarblå himmel och temperaturen låg strax över tjugo grader Celsius. Eftersom vi hade gott om tid gjorde vi oplanerade (!) avstickare till två gamla samhällen.

Redstone General Store 

Det första stoppet var i byn Redstone som grundades i slutet av 1800-talet av John Cleveland Osgood som ägde en gruva närheten. I Redstone uppförde han ugnar för framställning av koks från stenkol. Osgood ville att hans arbetare skulle bo anständigt så han lät uppföra 84 småhus och ett pensionat med 40 rum. Ungkarlarna fick bo på pensionatet med de gifta arbetarna fick bo i småhusen med sina familjer. Alla husen hade indraget vatten och elektricitet, vilket inte var så vanligt på den tiden. Cleveland lät också uppföra ett bibliotek, en skola och en biograf för sina anställda. Idag är Redstone en liten pittoresk by där där de gamla arbetarbostäderna rustats upp och blivit semesterbostäder.

St. Pauls church i Marble, Colorado

Nästa stopp var byn Marble som grundades 1899 invid marmorgruvan Yule Marble Quarry. Denna gruva anses ha marmor av exceptionell kvalitet och härifrån har man tagit marmorn till Arlingtonkyrkogårdens monument över oidentifierade omkomna amerikanska soldater, till Lincolnmonumentet i Washington och till fasaderna på Empire State Building i New York. Själva föll vi dock istället för den lilla kyrka som inte var byggd i marmor utan i vitmålat trä. Kyrkan uppfördes ursprungligen i Aspen 1866 och monterades ned 1908 för att fraktas med järnväg till Marble. Gruvan är aktiv än idag även om själva samhället till stor del har förfallit.

Parkeringsplats för hästar som i gamla dagar

Vi lämnade Marble och körde tillbaka mot vår vår planerade rutt. På vägen dit passerade vi en hästparkering utanför vad som såg ut som en gammal saloon. Det var säkert folk i trakten som läst uppmaningarna "don't drink and drive" som man ser längs vägarna och istället valt "drink and ride". Vi fortsatte över McClure Pass som inte är så särskilt högt (bara 2672 meter över havet) men som har branta stigningar på båda sidor om passet. Härifrån hade vi underbar utsikt åt båda hållen mot de omgivande dalarna. När vi kommit ned i dalen söder om passet lämnade vi "highwayen" och svängde av österut på en grusväg som via Kebler Pass skulle ta oss till Crested Butte. Vädret var fortarande perfekt med sol och en temperatur strax under tjugofem grader.

Grusvägen med Marcellina Mountain i bakgrunden

Hittills hade vi bara kört på asfalterade vägar, men nu blev det istället en delvis skumpig grusväg som sakta tog oss upp i bergen. Sakta och sakta förresten, hittills hade tidangivelserna man får via vägbeskrivningarna i Google Map stämt ganska bra. Men helt plötsligt gick det dubbelt så snabbt och framförvarande bilar valde ofta att gå åt sidan och släppa förbi oss. Leif tyckte det var kul och Brittmarie var glad över att hon inte behövde sitta och läsa kartan utan kunde hålla blicken på vägen.

Här någonstans låg en gång gruvsamhället Irwin

Vi hade planerat att äta den medhavda lunchen vid Lost Lake Slough, men när vi kom dit var det inte mycket till sjö kvar, den var nästan helt uttorkad. Vi fortsatte därför upp mot Kebler Pass som vi passerade på 3050 meters höjd över havet och sedan chansade vi på att det skulle vara mer vatten uppe i Lake Irwin. På vägen dit passerade vi spökstaden Irwin, eller rättare sagt det som inte återstod av den gamla gruvstaden Irwin som en gång i tiden hade 5000 invånare med flera affärer, sågverk, hotell, kyrkor och värdshus. Idag finns ingenting kvar och det var svårt att ens ana var staden en gång låg. Det har funnits mängder av städer/byar som växte upp i Klippiga Bergen under guldruschen och silverboomen (mer om detta senare) och som helt enkelt har försvunnit. Man monterade ned husen och flyttade dem till en annan plats där man trodde mer på framtiden. Så sent som på 1970-talet kunde man fortfarande se var gatorna en gång varit i Irwin, men idag syns inget alls av detta gamla gruvsamhålle.

Lake Irwin strax före åskovädret

Vi åt vår medhavda lunch på en rastplats vid Lake Irwin som till vår stora glädje fortfarande var en sjö med en hyfsat stor vattenyta. En fågel av okänd art var angelägen att få ta del av våra läckerheter vilket gjorde Brittmarie störd. Leif däremot lyckades få fågeln att äta ur handen, vilket gjorde Brittmarie ännu mer skräckslagen. Det mörka molnet ni ser till höger på bilden var ett åskmoln som lyckligtvis drabbade oss först när vi lämnat sjön och var på väg mot Crested Butte. Då däremot kom hagel och regn i kombination med blixt och åska.

Till slut kom vi då fram till dagens slutmål på tidig eftermiddag. Här i Crested Butte ska vi stanna i två nätter och det är väl lika bra att redan nu rätta ert felaktiga uttal av namnet. "Butte" uttalas inte på samma sätt som i "Beavis & Butthead", dvs. kortformen för buttocks vilket på svenska betyder stjärt eller rumpa. Istället uttalas det bju:t och har sitt ursprung i det franska språket där det betyder "liten kulle". I detta sammanhang, där det syftar på ett högt berg, är det naturligtvis helt missvisande, men som vi just berättade kommer det från det franska språket...

Huvudgatan Elk Avenue i Crested Butte

Den här lilla staden, Crested Butte (kom ihåg uttalet), kunde ha gått samma öde tillmötes som Irwin, men som ett fåtal av guldruschens och silverboomens städer, lyckades staden överleva nedgången i gruvindustrin och finna en ny framtid. I Crested Buttes fall som en framgångsrik skidort vintertid och ett mecka för mountainbikesåkare sommartid. Det finns de som hävdar att det var här man "uppfann" mountainbiking, men det är en ära som flera platser vill göra anspråk på. På samma sätt har Crested Butte retat upp två andra berömda skidorter med sin slogan "Aspen like it used to be, Vail as it never was". Detta syftar på att Aspen delar samma historia som Crested Butte, men i motsats till Crested Butte är Aspen idag en plats där endast miljardärer har råd att bo. De stackars miljonärerna har redan trängts undan och fått flytta någon annanstans. Vail däremot har ingen historia utan grundades så sent som 1966. För folket i Crested Butte är Vail plast, det vill säga en konstgjord plats som helt saknar historik. Crested Butte däremot är en plats där vanligt folk fortfarande lever och bor. Visst hälsar de besökare (visitors) välkomna, men staden är först och främst till för deras eget välbefinnande.

Vårt boende i Crested Butte; Elk Mountain Lodge

Kvällen avslutade vi på en italiensk restaurang där vi åt Veal Marsala och Veal Pizzaiola. Till det drack vi ett rött vin från Toscana. Brittmarie hittade en look-a-like till John Cusack och fick sju poäng på en tiogradig skala i look-a-loke tävlingen. Leif försökte förgäves hitta en kopia av Sigge Fürst, men fick nöja sig med att själv bli bästa avbild till 0,5 poäng. På vägen till pensionatet där vi bor konstaterade vi att gatorna saknade belysning. Äntligen fick Leif nytta av den lilla ficklampa i format som en cigarill som han burit omkring på i fickan i ett halvår utan att den kommit till nytta. Nu fick han äntligen glänsa med att ha varit väl förberedd på det oväntade.

Dag 8: En dag i Glenwood Springs

Glenwood Hot Springs Pool

Även här i Glenwood Springs finns ett termalbad som hämtar sitt vatten från en springkälla. Vi började dagen med ett besök där. Morgonen var mulen med en temperatur i luften runt 15 grader. Temperaturen i den stora poolen (30 x 123 meter) låg på 32 grader Celsius och i den mindre poolen (30 meter lång) var det 40 grader varmt. Här kunde vi inte stanna mer än 5-10 minuter åt gången, sedan var vi tvungna att svalka oss i det 32-gradiga vattnet i den stora poolen. Om ni undrar över den blå himlen den mulna morgonen så är förklaringen helt enkelt att bilden togs dagen innan.

Efter badet gick vi tillbaka till motellet för att vila lite och förbereda oss inför eftermiddagens cykelutflykt. Medan vi väntade lyssnade vi på Sveriges Radios webbsändning från Swedbank Stadion i Malmö. Det var 87 jobbiga minuter innan pågarna lyckades visa norrlänningarna var skåpet ska stå. Tänk om guldstriden kommer att stå mellan BK Häcken och Malmö FF!

Leif på cykel i Glenwood Canyon

Så fort matchen var slut promenerade vi bort till Canyon Bikes där vi hyrde cyklar och hjälmar och blev bussade 26 kilometer till den östra änden av cykelleden Glenwood Canyon Bike Trail. När vi kom dit hade lufttemperaturen hunnit stiga till 26 grader, men det var fortfarande mulet. Vi äntrade våra cyklar och rullade västerut längs Coloradofloden. Leif hade ryggsäck med regnjackor (utifall att) samt frukt och vatten. Eftersom vi cyklade medströms så bar det i huvudsak utför, men vi hade en motvind som delvis tog bort den effekten. Efterhand sprack molntäcket upp och temperaturen steg några grader. Nu var vi tacksamma för motvinden som svalkade skönt i nedförslöporna.

Brittmarie vid Coloradofloden iklädd cykelhjälm

Det fanns gott om rastställen längs cykelleden och vi stannade på flera ställen för att dricka och äta medhavd frukt. Vi kunde också passa på att fylla på vatten i urdruckna plastflaskor. Vi hade ju inte samma service som de professionella cyklisterna som har folk som står och langar dricka längs vägen. Vi fick minsann själva ta hand om den markservicen. Hela cykelfärden tog ungefär två och en halv timme och eftersom järnvägen också löpte längs floden fick Leif flera tillfällen att njuta av utsikten när de länga godstågen rullade förbi. 

Dagen avslutades på en italiensk restaurang kvarteret intill Juicy Lucy där vi åt igår. Vi satt på en uteterass där de spelade en instrumentalversion av Shania Twains låt "You're still the one" om och om igen hela tiden. Brittmarie, trots att hon gillar Shania, tyckte det blev tröttsamt efter en halvtimme. Leif däremot undrade hur fasen de kände till honom där. Tvärs över gatan passerade godstågen och Leif kunde inte låta bli att berätta när han för första gången kom till USA tillsammans med kollegor på ett studiebesök hos amerikanska godsjärnvägar och skulle gå igenom Immigration Control. På frågan "Business or Pleasure?" svarade kollegan före i kön "Business" eftersom han sanningsenligt inte såg besöket som en nöjesresa. "What kind of business" blev frågan. "I'm here to look at trains" blev svaret. Mannen i Immigration Control startade ett mindre förhör för att säkerställa att det inte var en galning han hade framför sig. Sedan dess svarar Leif alltid "Pleausere" på denna fråga, vilket ju inte är helt fel när man har så märkliga intressen som han.

Grand Avenue i Glenwood Springs

När vi vandrade tillbaka till motellet vid åttatiden visade Leifs medhavda termometer (en nödvändig utrustning om ni inte visste det) 25 grader Celsius. Frågan vi ställde oss var; om vi skulle stannat en dag till, hade vi då valt Steamboat eller Glenwood? Det blev en längre diskussion fram och tillbaka för egentligen hade vi nog helst sagt båda. Men till slut enades vi om Glenwood. Båda städerna är otroligt charmiga men Glenwood har ett lite större utbud, åtminstone sommartid. Men hur som helst, imorgon åker vi vidare mot nästa westernstad, Crested Butte.

Dag 7: Steamboat Springs till Glenwood Springs

En äng söder om Phippsburg, Colorado

Efter två och en halv dag uppe i Steamboat Springs styrde vi idag färden mot ett annat Springs, nämligen Glenwood Springs. Från 2052 meter över havet ned till 1756 meter. Vägen vi körde idag var ingen "scenic byway" men gick genom ett omväxlande och vackert landskap. Den första timmen färdades vi genom ett utpräglat jordbrukslandskap med slåtterängar och betande kor och hästar. Inte för att vi är några koexperter men korna såg ut att vara av rasen Black Angus. Om hästarna fanns där av samma orsak som korna vet vi inte, men det var osedvanligt gott om hästar. "Mmm, i'm lovin it."

Grus elle gräs, gott är det hur som helst

Rätt som det var när vi körde var vägen spärrad av hästar som vandrade helt själva mitt på vägen, tydligen på väg från ett bete till ett annat. Vi är inte heller experter på hästraser, men för oss liknade de mest svensk röd och vit boskap, som vi ju har sett på planscher i småskolan. Eller det kanske inte var hästar det? Nåväl, vill man fotografera vilda djur är det bäst att göra det på håll med teleobjektiv, eller som i Leifs fall, inne bilen fotograferandes genom den nedvevade sidorutan. Nu var han inte lika modig som när vi körde i bergen utan vägräcken. Brittmarie var dock betydligt kaxigare och stod utanför och fotograferade, visserligen i skydd bakom bilen, men ändå. Ja, ja stadsbor på landet tänker ni säkert...

Ett litet hus i Yampa omgivet av stora Douglasgranar.

När hästarna väl makat sig åt sidan fortsatte vi vår färd längs floden Yampa som i Steamboat Springs var en liten flod, men som här uppströms hade reducerats till en liten bäck. Efter en stund kom vi så till det lilla samhället som också heter Yampa. Vi svängde av från huvudvägen och in på Yampas Main Street, som egentligen bara var en enkel grusväg. När Main Street slutade tog vi till vänster in på en annan grusväg vid namn Moffat Avenue. Streets och Avenues har de ju på Manhattan i New York så varför inte också i  lilla Yampa med 400 invånare.

Kvarglömda bilar framför "Royal Hotel" i Yampa?

I "centrala" Yampa fanns en del pittoreska små hus och en del ruckel. Dessutom en general store, ett hotell och en liquor store som alla utgör en del av Yampas historiska centrum. Efter Yampa ändrar landskapet karaktär och det blir mindre växlinghet och mer bergigt med branta stigningar och utförslöpor. Det gäller att koppla över till manuell växling och använda motorbroms. Om vi ska döma av bromsljusen på framförvarande bilar är det en okänd teknik i den här delen av världen.

Vi fortsätter genom ett kuperat berglandskap och möter Coloradofloden som här flyter norrut. Strax därefter kommer vi ner i flodravinen där vi ska köra U.S. Interstate Highway den sista biten fram till dagens slutmål; Glenwood Springs. Om en motorväg skulle kunna klassas som scenic byway så är det nog den här sträckningen. I en smal flodravin har man lyckats klämma in en motorväg som av utrymmeskäl fått byggas i två plan. Vår del, västerut, är den övre och längst ned invid floden går en gång- och cykelväg som vi ska utforska imorgon. Mer om detta då.

Vid lunchtid anländer vi till Glenwood Springs, ett samhälle som grundades 1883 under namnet Defiance. På den tiden bestod "staden" av ett tältläger och enklare träbyggnader. Runt sekelskiftet var Glenwood Springs en typisk vilda västern stad med revolvermän och prostituerade. Vilda Västern legenden Doc Holliday tillbringade sina sista dagar i livet här och det sägs att hans sista ord, när han låg på sin dödsbädd och förvägrades det glas whisky han bett sköterskan om samtidigt som han såg på sina fötter utan stövlar, var "damn this is funny". Ingen hade väl trott att den gamle revolvermannen, hasardpelaren och tandläkaren skulle dö på annat sätt än med sina stövlar på.

Union Pacific Building America

Leif sa också "damn this is funny" när han såg ett av Union Pacifics godståg inne på stationen i Glenwood Springs, klart för avgång. Han blev dock ganska mörk i synen när godståget blev stående och inte avgick när det fick klarsignal. Huruvida han var framme och stressade föraren eller inte har inte kunnat klarläggas. Gladde sig gjorde han däremot när han såg godstågsbolagets devis "Union Pacific Building America". Förslagsverksamheten vid Green Cargo se upp! I USA är det företag och deras anställda som bygger landet, inte politiska partier!

Juicy Lucy's album med bl a låten "Who Do You Love?"

Kvällen avslutades på restaurangen "Juicy Lucy". Leif var först tveksam med tanke på hans associationer till det engelska sextiotalsbandet med samma namn och deras debutalbum. Men det visade sig vara en högst respektabel restaurang där man inte bara serverade fruktdrinkar utan även förstklassiga kött- och fiskrätter samt utsökta viner från Kalifornien och Europa. Vi var mer än nöjda när vi gick därifrån på kvällen genom ett fortfarande sommarvarmt Glenwood Springs.

Till sist vill Leif tacka alla för gratulationerna på hans sextioandra födelsedag. Brittmarie överraskade med en inbunden version av bloggen från resan för två år sedan längs Route 66.  

Dag 6: En dag i Steamboat Springs

Fullastat koltåg i Klippiga Bergen (tyvärr ej vårt foto)

Brittmarie fick lyssna till flodens brus hela natten. Leif fick vänta till 06.10 innan han fick höra godståget tuta. Sex diesellok (två främst, två i mitten och två sist) och 105 vagnar räknade han till när tåget passerade 100 meter från balkongen! Tåget var på väg med tomvagnar till Twentymile Longwall Coal Mine för att lasta 11.000 ton kol som skulle skeppas till mottagare i Colorado eller så långt bort som i Florida eller i Mexico. Senare på dagen kom tåget tillbaka fullastat. Union Pacific kör dagligen mellan två och tre sådana tåg i varje riktning genom Steamboat. 

Som jämförelse kan nämnas att malmtågen mellan Kiruna och Narvik lastar totalt 6800 ton i 68 vagnar enligt LKAB:s hemsida. Om man kan lita på LKAB:s uppgifter vet vi inte för på samma hemsida står att "IORE-loket som kör våra malmvagnar är världens starkaste lok. Ett tågsätt drar 68 vagnar." Brittmarie påpekade att ett tågsätt väl består av både lok och vagnar och att det därför istället borde stå att ett lok drar 68 vagnar. Helt rätt svarade Leif. Och det är vi säkra på att all ni våra läsare också vet, liksom ni vet att Messerschmitt var en tysk flygplanstillverkare. "Besserwisser" heter det ju istället det ni tänker på just nu.

Det var kallt på morgonen, inte mer än fem grader celsius. Men när solen steg på himlen steg också temperaturen. Det hade hunnit bli 15 grader varmt när vi gick över till termalbadet på andra sidan gatan. När vi kom dit vid niotiden på morgonen var det fortfarande ganska tomt på besökare, så vi fick ha några av poolerna alldeles för oss själva. De varmaste var 39 grader, de svalaste 26 grader. Vattnet kommer från en naturlig het springkälla med mineralhaltigt vatten, som under århundraden använts av Ute-folket. Efter en och en halv timme i det varma vattnet kände vi oss ganska färdiga, alltså färdiga för nya upplevelser.

No vacancy = inga lediga rum på Rabbit Ears Motel

Vi hade förväntat oss/hoppats på lite lägre temperaturer när vi kom hit upp i bergen. Men halv sex på eftermiddagen hade vi 29 grader och helt vindstilla. Tidigare under dagen hade vi åtminstone lite svalkande vindar. Vi dricker flera liter vatten per person varje dag för att kompensera för både högre höjd och högre temperatur. 

Vi berättade igår om den fula loggan till motellet där vi bor. Det är ju mycket neonskyltar här i USA och den ena mer fantasifull än den andra. Men det vete tusan om vi tagit in här om vi bara sett den här skylten och inte bokat i förväg. Nu är vi glada att vi hade bokat för det är ett jättetrevligt motell som ligger mycket centralt i Steamboat.

När temperaturen sjunkit lite på kvällen tog vi en promenad längs Ympa River till andra änden av Steamboat. Sedan var vi lite lata och tog gratisbussen tillbaka innan vi gick ut för att äta middag på en italiensk restaurang i närheten av motellet.

Till slut vill vi bara återge mailet vi fick från Lee Hartman efter att vi mailat honom alla bilder vi tog igår: Thank you, thank you, thank you! You made my trip and wonderful photo's....God Bless you both, thanks again!

Dag 5: Grand Lake till Steamboat Springs

Vi vaknade till ett kallt (8 grader Celsius) och dimmigt Grand Lake. Nu förstod vi vad Ute-folket menade, det var naturligtvis inte dimma utan de dödas själar som steg upp ur Spirit Lake. Gårdagens sträcka var ungefär 13 svenska mil och idag ska vi köra 15 mil. Det är alltså inga överdrivet långa sträckor vi kör som ni förstår.

Coloradofloden omgiven av både järnväg och bilväg

Vi har nu lämnat "Trail Ridge Road" och kör istället "Colorado River Headwaters" som är klassad som en National Scenic Highway, klassifikationen snäppet under den väg vi körde igår. Vägen följer alltså Coloradoflodens källflöden och vi var nyfikna på hur den lilla bäck vi såg igår hade utvecklats. Vi stannade på ett ställe i en smal ravin där floden samsas med både järnväg och väg. Vägen går till höger på bilden och järnvägen till vänster. Vi konstaterade att floden har haft fler tillflöden och därmed innehåller mer vatten än igår.

Strax efter att detta foto togs lämnade vi ravinen och kom ut i en bred dalgång där landskapet helt ändrade karaktär. På ett ställe fanns en skylt där det stod "Fishing Acess" och flera bilar stod uppställda på en liten parkeringsplats. Vi blev nyfikna, stannade och vandrade genom buskagen på en liten stig ned till floden. Där kunde vi se flera män som stod och idkade flugfiske ute i Coloradofloden. Vi tog upp våra kameror och började fotografera och plötsligt får den man som står närmast oss napp, eller vad det nu heter när man fiskar med fluga.

Lee Hartman visar stolt upp sin fångst för kameran

Vi fortsätter att fotografera när han fångar fisken i sin håv och när han vandrar mot land. Han gör tummen upp och vi känner oss lite mer trygga med tanke på misstagen vi gjorde på förra resan när vi fotade folk som inte ville bli fotade. När han kom iland presenterade han sig och frågade om vi kunde tänka oss att fota honom med fångsten och sedan e-posta bilden till honom. När fotona var tagna (det blev flera) vandrade han ut i floden igen med fisken och lät den simma vidare. Det är väl det som kallas sportfiske.

Leif med vår Ford framför bysmedjan

Strax därefter kom vi till den lilla byn Kremmling. Här fick Leif för sig att vår Ford, trots en 3,5 liters V6:a, verkade trög så vi körde in till bysmeden och frågade om han kunde göra något åt motorn. Javisst sa han och efter bara några minuter rullade vi ut från hans verkstad igen med en mycket mer kraftfull bil. Tänk så mycket man kan göra med en hammare och en blåslampa om man bara kan sina saker. Och billigt blev det dessutom. Nu hade vi full kraft att ta oss över bergen till vårt slutmål för dagen; Steamboat Springs.  

Steamboat Springs har fått sitt namn efter en springkälla som de första nybyggarna tyckte frustade och pustade som en ångbåt. När man senare drog fram järnvägen här förstördes tyvärr denna källa, så vi kan själva inte höra ljudet utan får lita till legenden. Steamboat, som invånarna själva kallar staden, är en vintersportort som även kallas "Ski Town USA". Här är det lite mer avslappnad stil än i de mer fashionabla vintersportorterna Aspen och Vail, som också ligger i Colorado.

Huvudgatan Lincoln Avenue i "Steamboat"

Vi är nu nere på lite lägre höjd, hela 50 meter lägre än Sveriges högsta punkt, så vi upplever faktiskt inga problem med höjden längre. Detta är den nordligaste punkten på vår resa, trots att vi nu befinner oss på samma breddgrad som Neapel i Italien. Vi bor på ett motell som heter "Rabbit Ears" och har en skitful logga med rosa kaninöron. Namnet kommer av en bergstopp i närheten som anses likna två kaninöron. Det är dock det enda motellet som ligger centralt i Steamboat och vi har en balkong som vätter ut mot floden Yampa River. Brittmarie gillar det rofyllda bruset från floden, men Leif hoppas mer på rofyllda bröl från passerande godståg på andra sidan om floden.

Vi fick höra igår att det var svårt att skriva kommentarer till vår blogg. Nu har vi ändrat så att vem som helst kan skriva utan att registrera sig först. Så varmt välkomna med era synpunkter, reflektioner, frågor eller vad som helst. Det är ju alltid kul att se att det är någon som läser det vi skriver. Och bara så ni vet så är precis allt vi skriver faktiskt sant! Fast ibland kanske fantasin ändå skenar iväg...

Grillmästare Leif klarar biffen

Kvällen avslutade vi på 8th Street Steakhouse. Här fick man välja ut sitt kött vid en disk och sedan själv grilla det över en eld. Brittmarie valde ut en New York Steak på 12 oz (cirka 340 gram) som Leif sedan grillade med mästerlig bravur om han själv får säga det. (Sju minuter på varje sida.) Vi delade sedan detta superbt tillagade köttstycke tillsammans med en flaska Gnarley Head, ett Zinfaldelvin från Kalifornien. Vi upplystes om att vi inte behövde dricka upp hela flaskan utan kunde få den tillkorkad så vi kunde ta med resten hem. Efter moget övervägande valde vi att tömma hela flaskan på plats.

Dag 4: Boulder till Grand Lake

Huvudgatan i Estes Park

Exakt klockan åtta rullade vi iväg norrut från Boulder mot den lilla staden Estes Park alldeles öster om Klippiga Bergens nationalpark. I Estes Park passade vi på att handla smörgåsar till vår picknicklunch som vi ska äta senare uppe i bergen. Och redan här i Estes, som ligger nere i en dal, har vi kommit upp på 2300 meters höjd, det vill säga 200 meter högre än Sveriges högsta punkt, Kebnekaises sydtopp. Trots att vi är så högt upp är det en stad med mycket grönska och vackra planeringar.

Utsikt från Many Parks Curve, 2954 meter över havet

Från Estes Park kör vi så "Trail Ridge Road" genom Klippiga Bergens nationalpark där vi kommer upp på över 3700 meters höjd över havet. Så högt har vi aldrig varit tidigare. Vägen är en av USA:s 28 "All American Roads", den högsta klassificering som kan ges till vackra turistvägar i USA, så kallade Scenic Byways. Vägen är endast öppen från mitten maj till mitten oktober, övrig tid är den stängd på grund av de stora snömassorna. Kanske är det också snön som gör att det inte finns några skyddsräcken längs vägen trots att det på vissa ställen stupar brant nedåt. Leif som är rädd för att gå ut på balkonger på andra våningen har inga problem men Brittmarie som normalt inte har problem med höjder tycker det är obehagligt.

Nere i Boulder hade vi drygt 30 grader men här högt uppe i Klippiga Bergen har temperaturen sjunkit ner till 6 grader. Dessutom blåser det lite, så när vi stannar och vandrar till olika utsiktsplatser vi får helt plötsligt lägga på några lager kläder. Men de bara benen är det inte så mycket att göra åt. Fast å andra sidan är det ju nästan som en normal midsommar där hemma, så varför klaga. Men det jobbigaste är inte temperaturen, utan höjden. 3700 meter över havet hittar man inte på så många ställen i Skåne! Och när man inte är van att vistas så högt upp blir man väldigt lätt andfådd. Så vi tröstar oss med att det är höjden och inte vår dåliga kondis som orsakar flåsandet.

Brittmarie vid Coloradofloden nära källflödet

Men till slut börjar i alla fall vägen att bära utför och lyckligtvis har vi kommit på hur man växlar Forden manuellt, eftersom automatlådan väljer alltför höga växlar och tvingar oss att använda bromsarna. Så ut med automaten och in med den manuella lådan, annars blir bromsarna lätt överhettade. Väl nere under 2800 meter stannar vi på en rastplats invid Coloradofloden och åter vår picknick. Här uppe är den mäktiga Coloradofloden, en av USA:s största och längsta floder, inte mycket mer än en bäck.

Kvarlämnad gammal höräfsa i Kawanueeche Valley

När vi var som högst uppe i Klippiga Bergen var vädret ganska mulet men när vi kommer ned på lägre höjd där vi träffar på Coloradofloden spricker molnen upp och temperaturen stiger snabbt. Alltså av med alla bylten innan vi svettas ihjäl och detta trots att vi är på 2800 meters höjd. Dalen där vi befinner oss heter Kawuneeche Valley och har skapats av en stor isglaciär. Kawuneeche betyder för övrigt prärievarg på Arapahofolkets språk. De färdades alltså även de mellan Boulder och Grand Lake, men i motsats till oss färdades de till fots. Detta var ju före Henry Fords tid. Några europeiska nybyggare försökte sig på att bedriva jordbruk här men fick ge upp på grund av de bistra vintrarna. De gav sig av i brådrasket och lämnade hus och utrustning till sitt öde.

Boardwalken i Grand Lake

Längst ned i Kawuneeche Valley ligger dagens slutmål; det lilla samhället Grand Lake. Här är vi nere på 2572 meters höjd över havet. Grand Lake grundades 1881 som en plats där gruvarbetarna i området kunde köpa sina förnödenheter. Idag är Grand Lake en populär turistort med sitt läge intill Rocky Mountain National Park, men trots detta har man bevarat mycket av den ursprungliga westernkaraktären. Här finns bland annat gammal "boardwalk" på båda sidor om huvudgatan Grand Avenue.

Grand Lake är också namnet på den sjö samhället ligger vid. Sjön är Colorados största och djupaste och kallades Spirit Lake av Ute-folket som ibland hade sina läger här. De trodde nämligen att sjöns kalla vatten var en boning för de avlidnas själar. Mer om Ute-folket kommer senare när vi kommer in i det som tidigare var deras kärnområde. Lite allmänbildning kan väl inte skada er...

Vi hade tänkt avsluta dagen på något trevligt ställe längs boardwalken, men ett hastigt omslag i vädret fick oss att ändra planerna. Därför sitter vi nu kvar på vårt motell och får nöja oss med utsikten mot sjön från motellets bar och terass. De har en begränsad meny men vi behöver åtminstone inte svälta.

Dag 3: Ännu en dag i Boulder

Som vi berättade igår befinner vi oss på ganska hög höjd, 1650 meter över havet. Dessutom är det rätt varmt med över 30 grader mitt på dagen. Alla råd säger samma sak; drick mycket vatten annars kan du förlora omdömet! Tyvärr missade vi nog det i början och resultatet visade sig tydligt igår eftermiddag när Leif helt plötsligt tackade nej när Brittmarie föreslog en öl på ett av mikrobryggerierna. Idag onsdag har vi därför förberett oss på ett helt annat sätt med massor av vatten. Sådant exempel på dåligt omdöme får bara inte upprepas! Vi befinner ju oss faktiskt i den amerikanska delstat som har högst ölproduktion per capita. Det finns totalt 139 bryggerier i Colorado.

Staden Boulder grundades 1858 under namnet Boulder City i det dåvarande Nebraskaterritoriet. Före 1858 fanns i stort sett inga europeiska nybyggare här, men när man i juli 1858 fann guld på olika platser runt nuvarande Denver, cirka fem svenska mil söder om Boulder, startade det som kallas "the Colorado Gold Rusch". Man beräknar att över 100.000 personer sökte sig hit i hopp om att finna guld och bli förmögna. Många lyckades också och deras rikedom blev grunden för de flesta av de städer som idag finns här invid och uppe i Klippiga Bergen.

Innan européerna kom hit var detta jaktmarker för olika grupper av naitive americans eller indianer som vi kallar dem. Vårt motell ligger på en gata som heter Arapahoe Avenue och som har fått sitt namn efter indianfolket Arapaho (alltså utan e på slutet). De levde som nomader och följde buffelhjordarna runt omkring i det som idag är South Dakota, Nebraska, Colorado, Wyoming och Kansas. Området kring nuvarande Boulder var en plats där de hade sina vinterläger i skydd av Klippiga Bergen. Precis som alla andra ursprungsbefolkningar fördrevs de av den amerikanska armén när europeiska guldletare och nybyggare ansåg sig ha större behov av de områden där ursprungsbefolkningarna hade levt i århundranden. Idag bor Arapahofolket istället i reservat i Wyoming och i Oklahoma.

Walnut Brewery i Boulder

Nåväl, vi lämnar denna tragiska historia och återvänder till vår andra hela dag i Boulder. Det blev återigen lite shopping på förmiddagen och sedan lunch på Walnut Brewery, Boulders äldsta bryggeripub. Och ja, vattnet hade gjort nytta, Leif var som vanligt igen och tackade inte nej till en öl. Vi var lite sena till lunchen så stället var långt ifrån fullsatt, vilket syns på de många tomma borden på bilden till vänster. Det vi lärde oss var återigen att det går alldeles utmärkt att dela en portion på två. Det ska vi tänka på fortsättningsvis.

Kvällen avslutades på samma ställe där vi inledde i Boulder, nämligen på Backcountry Pizza & Tap House. En pizzaslice och en öl respektive ett glas vin. Sedan kände vi oss färdiga för kvällen. Imorgon börjar resan på riktigt när vi kör upp i Rocky Mountain National Park.