Dag 29: En dag (den sista) i Denver

I am playing the blues, man...

Så har vi då kommit till slutet på vår resa, sista hela dagen i USA. I morgon bär det av till Europa igen. Dagen började med mulet väder, vilket inte bekymrade oss för sol har vi fått tillräckligt av på dessa fyra veckor. Det var faktiskt så att vi hoppades på moln. Vi utnyttjade hotellets fria shuttle som körde oss till Downtown. Fem minuter med bil, 25 minuter till fots. Det var förvånansvärt folktomt på gågatan 16th Street och vi blev faktiskt lite besvikna över det magra utbudet på butiker. Här var Pearl Street Mall i Boulder där vi bodde i början, fem svenska mil norrut, flera klasser bättre. Det är nog så att Denver är för stort för att få den där fina småstadskänslan och för litet för att vara en riktig storstad som Chicago och New York. Sen är det väl egentligen så här amerikanska (stor)städer är, med New York och Chicago som lysande undantag. En trevlig sak här i Denver är dock att man längs 16th Street placerat ut ett piano i nästan varje kvarter där hugade musikanter fick sätta sig ned och spela. Inget för oss men vår svärson Johan hade säkert kunnat göra succé här.

Brittmarie och blåbjörnen

För andra gången på vår resa träffade vi på en björn. Den här gången var den ingen svartbjörn utan en blåbjörn. Och den satt inte uppe i ett träd utan den stod och tittade in i Denver Convention Center. Och det var ingen liten unge utan en riktig bjässe. Brittmarie var dock inte rädd utan ställde sig alldeles bredvid. Men Leif sökte skydd med kameran på avstånd. Närmaste skydd visade sig vara en bar där Brittmarie snart gjorde Leif sällskap. Eftersom vi på hela den här resan inte druckit en enda Bloody Mary bestämde vi oss för att ta en vid lunchtid. Samtidigt spelade BK Häcken (Göteborgs stolthet) borta mot Gefle IF och vi var naturligtvis väldigt spända på utvecklingen i den matchen. Att vi samtidigt kunde se hur det gick för Malmö FF borta mot Åtvidabergs FF var en ren bonus. Nej, matcherna visades inte på storsbildskärm här i Denver. Här är det andra sporter som gäller. Bland annat det vi i Malmö kallar för käppakrig, där tydligen en toffelmakare från Örnsköldsvik vid namn Forsberg gjort stor succé.

Utsikt från balkongen mot Denver donwtown

Igår berättade vi att vi hade en fantastisk utsikt från vår balkong söderut mot Pike's Peak. Vad vi inte berättade var att vi också har en utsikt norrut mot Denver downtown. Det kräver dock att man hänger i krokig arm från balkongen på 15:e våningen och använder en spegel. Nej, skämt åsido, så illa är det inte. Men man får så att säga blicka runt hörnet för att se själva downtown. Vi är fullt nöjda med att istället ha Klippiga Bergen och Pike's Peak som vårt huvudsakliga blickfång. Det är en fantastisk lägenhet vi bor i och det känns skönt att kunna avsluta resan med ett sådant här närmast lyxigt boende.

Yeh, Colorado...

Med tanke på att det är den sista dagen, med undantag för resdagen i morgon, känns det dags att sammanfatta våra intryck av den här resan. Av de hittills 28 dagarna (vi räknar inte första dagen som enbart var en resdag) har vi tillbringat två dagar i New Mexico, fyra dagar Arizona, fem dagar i Utah och hela sjutton dagar i Colorado. Och det känns faktiskt som en bra fördelning. I New Mexico var det Santa Fe vi ville återvända till och i Arizona var vi glada att först och främst få återse Sedona (eller rättare sagt naturen kring Sedona). I Utah var det nationalparkerna som lockade och som definitivt inte gjorde oss besvikna. Både Arches och Zion var fantastiska upplevelser. Att vi sedan fick en trevlig övernattning i den lilla byn Torrey var bara "grädde på moset". Men den stora behållningen av denna resa är Colorado med alla sina fantastiska småstäder med ett historiskt förflutet och vägarna genom natursköna berglandskap. Hit återvänder vi gärna igen, även om det tyvärr nog inte blir så. "Once in a lifetime", känns det liksom.

Maxcold, räddaren i värmen...

Vi har några utestående frågor som vi inte besvarat. Det här med att ha med lunch i kylväska till exempel. Jo, det har vi haft några gånger när vi insett att det inte kommer att finnas något lämpligt lunchställe i närheten. Kylväskan köpte vi för två år sedan när vi körde Route 66 och den rymmer sex halvlitersflaskor med vatten och plats för smörgåsar eller annat ovanpå. Vattnet är förresten en historia för sig. Det finns "purified water" att köpa som mest smakar klor. Vi har köpt "Arrowhead 100% Mountain Spring Water" i 24-packs halvliters-flaskor som tillsammans kostat mindre än fem dollar, vilket ger ett literpris under tre svenska kronor. Vi har förvarat minst sex flaskor i kylskåpet över natten och när vi skulle ha med lunch lade vi två av flaskorna i frysfacket så de fungerade som kylklampar. De fungerade faktiskt lite väl bra, för när vi hade vandrat en hel dag i Zion National Park och skulle dricka de sista två vattenflaskorna, som fungerat som kylklampar, var de fortfarande mest is. 

Fenix E05, räddaren i mörkret...

Vilka praktiska saker skulle vi då vilja dela med oss till andra som funderar på en längre bilresa i USA? Jo, först och främst att boka hyrbil från Sverige. Då vet ni att ni får tillräckligt med försäkringar och priset är oftast bättre. (Trafikförsäkring i USA är närmast ett skämt.) Tips nummer två: underskatta inte avstånden! Visst är det kul, och relativt okomplicerat, att köra bil i USA, men ni är ju inte här först och främst för att sitta i bilen. Se till att ha tid för oväntade (positiva) upplevelser. "This is a vacation, not a marathon!" Den lilla ficklampan då? Jo, från början var det mest en ploj, men den visade sig mer användbar än vad vi trott. Snudd på nödvändig där vi var och så som vi valde att förflytta oss kvällstid. Den lilla ficklampa vi hade med oss hette Fenix E05 och kan köpas här.

I morgon lyfter vi vid middagstid från Denver mot Atlanta och sedan vidare till Paris (hemska flygplatsen Charles de Gaulle) för att slutligen ta oss upp till Köpenhamn där vi landar vid middagstid. Därefter återstår lite återhämtning till annan tidzon som vi vet är svårare när man reser "mot solen".

Det är också intressant att se varifrån folk har följt vår resa. Nu vet vi att jobbar man på ett tyskägt företag i Sverige så kanske företagets server ligger i Tyskland och därmed blir man som läsare registrerad som tysk. (Skyll dig själv Andreas!) Men vi undrar ändå vem det är i Sydkorea som har läst vår blogg. Funkar verkligen Google Translate?

Post	Sidvyer
Sverige	1141
USA	144
Ryssland	67
Tyskland	52
Storbritannien	26
Spanien	7
Sydkorea	1

Slutligen vill vi tacka alla er som följt vår blogg och därmed vår resa. En stor del i motivationen att skriva har legat i att vi sett att ni varit många som följt oss och därmed tagit del av våra bilder och vårt berättande. Vi hoppas att vi på något sätt har kunnat förmedla till er allt det fantastiska vi upplevt under våra fyra veckor i "the Wild West". Om vi har lyckats motivera någon att göra en liknande resa vore det särskilt kul.

Bästa hälsningar
Brittmarie & Leif

Dag 28: Manitou Springs till Denver

Garden of the Gods, Colorado Springs

Idag hade vi en relativt kort sträcka att köra. Bara cirka 12 svenska mil från Manitou Springs till Colorados huvudstad Denver.  Men vi bestämde oss för att börja strax utanför Manitou Springs i "Garden of the Gods", som är en park klassad som National Natural Landmark. Parken donerades 1909 till staden Colorado Springs av barnen till Charles Elliott Perkins, som enligt faderns önskemål bara hade ett krav, nämligen att parken skulle vara fri att besöka utan avgifter. Vi vandrade runt här knappt en timme på morgonen innan vi for vidare norrut.

Strax innan vi kom till Denver tog vi av västerut till Lakewood för att handla på Colorado Mills, ett köpcentrum med flera outlets. Huvudmålet var Samsonite Outlet där vi skulle handla fler resväskor. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Det är inte så att vi förköpt oss och inte får plats med allt vi handlat. Vi hade faktiskt behov av två mindre resväskor till, förutom de två stora vi hade med oss förutom handbagaget. Åtminstone är det så vi har intalat oss.

Balkongen till vår "lägenhet" i Denver

Efter inköpsrundan kom vi så till vårt hotell i Denver, Burnsley All Suite Hotel. Vi hade hyrt en 48 kvadratmeter stor "Studio Suite" som bestod av ett kombinerat sovrum och vardagsrum med kök och balkong. När vi checkade in sa mannen bakom disken att de skulle uppgradera oss till ett större rum. Så vi fick en "Executive Suite" på 65 kvadratmeter högst upp på 15:e våningen med separat vardagsrum, sov-rum, kök och balkong. Från balkongen hade vi utsikt mot Pike's Peak där vi var i går. Efter att ha tillbringat de senaste fyra veckorna på vanliga motell- och hotellrum hade vi lite svårt att slita oss från denna suite. Här hade vi ju kunnat bo en längre tid och inte bara två nätter.

Gågatan 16th Street Mall

Men till slut tog vi oss samman och vandrade ned till centrum vid den historiska delen av Denver. Det var 1858 som William Larimer bildade Denver City Land Company i syfte att skapa en helt ny stad i den västra delen av det dåvarande Kansasterritoriet. Samma år hade man nämligen funnit guld just här, vilket ledde till starten av guldruschen i Colorado, the Pike's Peak Gold Rush. Staden växte snabbt, 1860 hade man 4500 invånare, trettio år senare mer än 100 000 invånare och idag, som huvudstad i Colorado, över 600 000 invånare. Vi vandrade längs 16th Street Mall som är den stora affärsgatan i Denver. Det är en gågata som trafikeras av eldrivna bussar som har hållplatser vid varje gatukorsning. Vi valde dock att promenera de knappa tre kilometerna från vårt hotell ned till den historiska delen vid Larimer Street där vi åt middag på en fransk restaurang. Efter middagen var vi lite lata och tog gratisbussen längs 16th Street och sedan en taxi tillbaka till hotellet. Nu sitter vi på balkongen och tittar ut över stadens ljus och konstaterar att temperaturen vid tiotiden nog åtminstone börjar fundera på att krypa under 20 grader.

Dag 27: Salida till Manitou Springs

Hartsel mitt i Colorado

Idag var det lite varmare på morgonen. Hela sju grader istället för sex och det skulle dröja ett tag innan det blev riktigt varmt. I gengäld hade vi en klarblå himmel redan på morgonen. Vi lämnade Salida och körde norrut längs bergs-kedjan Sawatch Range som har femton "fourteeners" det vill säga bergstoppar högre än 14000 fot (4267 meter). Namnet Sawatch kommer från samma Ute-ord som gav namn åt byn Saguache som vi besökte igår. Saguache är den spanska stavningen, Sawatch den engelska. Efter ungefär en halvtimme svängde vi österut upp mot höghöjdsdalen South Park, ungefär lika stor som Blekinge. Och ja, det är detta South Park som har gett namn åt den animerade TV-serien South Park. Det är i den här dalen de bor. Mitt i dalen ligger det lilla samhället Hartsel. Blinka inte, för då missar du det. Hartsel ligger vid Colorados geografiska mittpunkt och kallar sig därför för "the Heart of Colorado".

Utsikt mot Sawatch Range från Wilkersons Pass

Från Hartsel fortsatte vi österut längs spikraka vägar fram till Wilkersons Pass, som ligger 2898 meter över havet. Så här högt har vi inte varit sedan vi för knappt två veckor sedan körde "Million Dollar Highway" mellan Durango och Ouray. Och det kände vi faktiskt av även om det inte var någon större ansträngning att gå från parkeringen till utsiktsplatsen. Väl där uppe hade vi en fin utsikt västerut mot Sawatch Range som vi lämnade för drygt en timme sedan. (Det är de övre svagt lila bergen på bilden till vänster som är Sawatch Range, inte de undre mörkare.) Vi konstaterade också, den här gången på lite närmare håll, att asparna börjar anta sina höstfärger. 

Den konstgjorda sjön "Lake George"

Efter Wilkersons Pass kom vi in i ett öppet landskap med ängar, skogsdungar och enstaka hus. Trots att den här vägen inte är klassad som en "scenic byway" var det en fantastiskt vacker väg. Vi stannade till i det lilla samhället Lake George som grundades 1891 som en järnvägsstation på linjen Colorado Midland Railway. Här hämtade man förr is från en konstgjord sjö som skapats av lantbrukaren George Frost (!) för att kyla järnvägstransporter av frukt och grönsaker. Sommartid förvarades isen i lador omgivna av sågspån som isolering i väntan på försäljning.

Det här med konstgjorda sjöar (eller dammar) är en rätt vanlig företeelse i Colorado. Det finns mycket få naturliga sjöar, vilket kan tyckas märkligt. En tänkbar förklaring kan vara relativt lite nederbörd och avsaknaden av moränåsar som ofta kan fungera som naturliga fördämningar. 

En gammal kyrka i Florissant, Colorado

Efter Lake George kom vi till ett annat litet samhälle vid namn Florissant där vi också stannade till. Alldeles intill vägen hade man en loppmarknad, men det var inte anledningen till stoppet. Vi hade nämligen fått syn på flera gamla byggnader som vi ville föreviga på bild. Brittmarie fastnade för en gammal kyrka, vilket hon inte var ensam om. Ett par från Edmond i Oklahoma var där samtidigt som vi och de frågade om vi varit i Oklahoma. Ja, vi åkte genom Edmond för två år sedan när vi körde Route 66, svarade vi. "Oh, so then you also saw the round barn in Arcadia?" Yes we did, svarade vi, vilket också var sant. 

Vid lunchtid stannade vi till i Woodland Park och handlade en stor sandwich som vi skulle dela på som lunch senare. Vi lär oss efterhand om de amerikanska portionerna. Woodland Park har utvecklats från att ursprungligen varit ett skogshuggarläger till att först bli en fashionabel semesterort och senare ett populärt ställe för åretruntboende med anledning av närheten till Colorado Springs, Colorados näst största stad. Woodland Park kallas för "the City Above the Clouds" eftersom det ofta är klar himmel här när det är mulet i omgivningen. Vi kunde inte bedöma sanningen i detta eftersom det var helt klar himmel åt alla håll.

Ovanför trädgränsen på väg upp mot Pikes Peak

Från Woodland Park fortsatte vi den korta vägen ned till samhället Cascade där vi körde in på Pikes Peak Highway, som skulle ta oss upp till toppen på det 4302 meter höga berget Pikes Peak. Det fanns tre sätt att ta sig upp till toppen: 1) vandra, 2) åka bergbana, 3) köra bil. Vi valde det sista alternativet. Hade vi varit här en månad tidigare hade det dock funnits ett fjärde alternativ nämligen att springa maratonloppet från Manitou Springs 2347 meter stigning upp till toppen och sedan ned igen. Man kan också nöja sig med halvmaran och stanna på toppen och bussas ned. På vägen upp såg vi också det femte alternativet, nämligen att cykla. Pikes Peak Highway var ungefär i klass med Trail Ridge Road. Det är lite svårt att jämföra eftersom det nästan är fyra veckor mellan de båda bilresorna och vi kanske börjar bli vana vid tvära stup.

Varje år kör man här "Pikes Peak International Hill Climb" där man i olika klasser på kortast möjliga tid ska ta sig upp till toppen. Rekordet på sträckan has av Nbuhiro Tajima från Japan som 2011 körde sin 910 hk Suzuki SX4 från start till mål på 9 minuter och 51 sekunder. Elva år tidigare satte den svenske rallyföraren Per Eklund motsvarande rekord med 11 minuter och 21 sekunder i sin specialbyggda Saab 9.3 Viggen. Vi tog det betydligt beskedligare även om Leif, som förare, stundtals svor över söliga amerikaner. Vi har ju kört i Italien för bövelen och vet hur man hanterar snäva hårnålskurvor.   

Brittmarie & Leif på toppen av Pikes Peak

Uppe på toppen konstaterade vi att temperaturen var ungefär som i morse, det vill säga sex grader varmt. Det var emellertid sol och praktiskt taget vindstilla så det kändes ändå ganska behagligt. Lite svårare var det med höjden, över 4300 meter över havet, vilket gjorde att vi lätt blev andfådda. Många vill naturligtvis bli fotograferade tillsammans här uppe. En kvinna som uppenbarligen visste hur man hanterade en kamera tog bilden av oss två tillsammans med Brittmaries kamera. Leif fastnade dock som fotograf där han vid ett tillfälle stod och väntade med tre olika kameror på personer som köade för att bli fotograferade. Nu smiter vi härifrån medan vi kan, sa Brittmarie.

När vi startade upp Forden för att åka ned visade bensinmätaren att det var 60 miles till tom tank. Inget problem att tala om eftersom det är 24 miles till vårt motell insåg Leif, som inte fann det nödvändigt att informera Brittmarie om bränslesituationen. Sex miles senare hade antalet miles till tom tank krympt till 30 trots att Leif överhettat bromsarna i försöken att undvika en bränsleslukande motorbroms. Vi blev ålagda en 30 minuters paus av personalen som kontrollerade våra, enligt dem, överhettade bromsskivor. Passar bra med vår lunchpaus, sa Leif, samtidigt som han fann det nödvändigt att inviga Brittmarie i de eventuella problem som kunde finnas med att få "soppatorsk" på den smala nedfarten från berget. Resten av vägen räknade vi verkliga miles mot bilens datoruppgifter om hur bränslet skulle räcka. När vi till slut hittade en bensinmack inne i Malitou Springs hade vi fyra miles tillgodo. Vi hade trots allt god marginal, sa Leif till Brittmarie, i värsta fall hade väl du fått ta dig en "tuting" och sedan andats i tanken. Vi hade ju trots allt lite "bränsle" med i bilen även om det inte kunde mätas i oktan. (Varken i Ron eller Mon.)  

Stagecoach Inn i Manitou Springs, Colorado

Manitou Springs där vi nu övernattar är en gammal kurort som fått sitt namn efter alla springkällor som finns i omgivningen. I juni i år evakuerades hela staden på grund av skogsbranden "Waldo Canyon Fire" som var nära att sluka hela byn. Idag ser man många skyltar i stan som uttrycker tacksamhet mot brandmännens insatser. Vi behövde också lite hjälp med släckning och gick därför de trehundra meterna till Stegecoache Inn där vi drack var sin öl. Happy hour och tre dollar för en pint. Det här hade varit bra att ha i tankarna när vi nervöst åkte ned från Pikes Peak, sa Brittmarie. 

"Det handlar enbart om man tror på Jesus"

Manitou Springs ligger alldeles utanför Colorado Springs, Colorados näst största stad. Colorado Springs är dessutom en militärstad med anläggningar för både flyget och armén. Befolkningen i Colorado Springs ser med viss misstänksamhet på invånarna i Manitou Springs som man anser lite väl flummiga och inte helt uppfyller den mer borgerliga syn man i Colorado Springs har på hur folk borde se ut och vara. (Och detta var alltså innan vi kom hit!) Leif blev inbegripen i ett samtal om Jesus och religion med en man delade ut små pamfletter och hävdade att det inte handlar om vilken kyrka man tillhör utan om man tror på Jesus. Leif som kanske själv blivit lite flummig sa att kyrkor är ju bara byggnader och direkt hade han funnit en själsfrände. Hade inte Brittmarie kommit till undsättning hade han nog själv tillbringat resten av kvällen med att dela ut pamfletter.

Kvällen avslutades på samma ställe där vi drack vår happy hour öl. Den här gången delade vi på en New York steak på 10 ounce och de båda klena fruntimren åt upp allt. Imorgon kör vi vidare norrut.

Dag 26: Santa Fe till Salida

Ett öde kafé vid Taos Junction, New Mexico

Vi vaknade till en kall men regnfri morgon. Termometern visade på sex grader och vi avstod från att äta frukosten ute i pation utan satt istället inne vid ett långbord bredvid köket tillsammans med andra gäster. Vi niotiden lämnade vi motellet och körde U.S. Highway 285 ut från Santa Fe. Dagens färd ska ta oss från Santa Fe, New Mexico, rakt norr ut till Salida, Colorado. Hela resan är ungefär 38 svenska mil, men i motsats till igår är det i huvudsak på tvåfilig väg. Vi stannade till vid Taos Junction, en tidigare järnvägskorsning, där vi tänkt handla lite förfriskningar på kaféet, den enda byggnaden som är kvar från järnvägstiden. Det visade sig emellertid att vi nog var några år för sent ute. Stället verkade ha varit stängt ganska länge. Egentligen kan vi väl säga att detta var ganska så symptomatiskt för en stor del av den del av norra New Mexico som vi körde igenom. Ganska torrt och ödsligt.

Cano's Castle i Antonito, Clorado

Det var egentligen först när vi passerat gränsen till Colorado och som det blev lite grönare och mer intressant. Strax efter gränsen kom vi till Antonito där vi passade på att beskåda "Cano's Castle", som Donald "Cano" Espinozas byggt åt sig själv. Fast han hävdar ju att det gud som byggt slottet. Det började för mer än tjugo år sedan när Cano´s mamma klagade på alla gamla tomma ölburkar som låg och skräpade på tomten. Cano kom då på den briljanta idén att använda metallen i burkarna för att bygga sig ett slott. Senare har även gamla navkapslar kommit till användning. Snyggt men inte pråligt, som fan sa när han målade svansen gräsgrön. Jag har fått en idé sa Leif. Glöm det sa Brittmarie, det kommer grannarna ändå aldrig att godkänna. Synd på en så briljant idé, tänkte Leif. Det hade ju varit Bunkeflostrands bästa chans att hamna på kartan.

Lunchen åt vi i det lilla samhället Monta Vista med ungefär 4500 invånare. 1881 byggde Denver & Rio Grande Railroad ett sidospår här med en vattentank och en banvaktstuga. Ett år senare öppnade en ung änka en livsmedelsbutik vid sidospåret och redan fyra år senare fick Monte Vista sina stadsrättigheter. Slutet av 1800-talet var en expansiv period i Colorado. Stället vi åt på hette Don Tomas Bakery, en sådan där plats som man direkt känner att det är här som lokalbefolkningen äter. Vi beställde "Tortas",  en mexikansk sandwich med cheese, tomato, lettuce, onion, avocado, jalapeño, peppers, refried beans och chipotle pepper mayo. Brittmarie valde bort jalapeño och Leif valde till pork loin. Leif hade istället kunnat välja "jam" som också fanns på matsedeln och hade då inte fått marmelad utan skinka. De kunde uttalet men inte den engelska stavningen. Charmigt.

En hjulförsedd pivotanläggning med sprinklers

Efter Monta Vista kom vi in i de centrala delarna av San Luis Valley, en dal som är ungefär 20 svenska mil  lång och 12 svenska mil bred, vilket gör den ungefär dubbelt så stor som Skåne. Dalen är belägen ovanpå kontinentalsprickan Rio Grande Rift och dalen finns ett stort vattenmagasin som används för konst-bevattning. Så trots det ökenliknande torra klimatet bedrivs här ett omfat-tande jordbruk. Konstbevattningen sker med hjälp av så kallade centrala pivotsystem, som består av ett långt rör av aluminium eller stål som bärs upp av flera hjul och som är fäst vid en centralpunkt varifrån vattnet leds ut i röret. Från röret hänger sprinklers ned och fördelar vattnet över den yta som ska konstbevattnas. Denna typ av anordning leder till att bevattningen sker på en cirkelformad yta, som vanligtvis är cirka 800 meter i diameter. Därmed växer också grödan enbart i dessa cirkelformade ytor. Ytan mellan cirklarna används för bebyggelse eller blir bara obrukbar mark.

Tidningen "Saguache Crescent" i Sacuache, Colorado

I norra delen av dalen ligger den lilla byn Saguache med cirka 500 invånare. Namnet Saguache kommer från Ute-folkets språk och betyder ungefär "vatten vid den blå jorden". Här fanns ett stort antal historiska byggander så vi stannade till en stund vid den gamla huvudgatan 4th Street, som numera ligger en bit från genomfartsvägen. En av de äldsta byggnaderna är Saguache Crescent. Här har funnits ett tidnings-tryckeri sedan åtminstone 1890 och är än idag trycks här Saguache enda tidning, veckobladet Saguache Crescent. Byggnaden är representativ för byggnadsstilen i the Wild West med "false fronts" även om det falska fasaden i det här fallet inte helt täcker in den bakomliggande verkliga gavelfasaden. "False fronts" var ju till för att ge intryck av att byggnaden är större än den i verkligheten är samtidigt som den tillkommande utan ofta använts för att att skylta med affärens namn och varor.

Aspträden börjar skifta färg vid Pagosa Pass

Från Saguache fortsatte vi norrut upp mot Pagosa Pass. Passet är ett av de lägsta i Colorado (endast 2745 meter över havet) men vi som nu tillbringat en vecka på lägre höjd kände ändå av den högre höjden. Som ni kanske sett av bilderna ovan har det lite molniga vädret helt upphört och vi har haft en helt molnfri himmel större delen av dagen. Trots detta detta tog det ett bra tag innan temperaturen kom över 15 grader och som mest har vi nog haft 21 grader idag. Vi börjar nu närma oss hösten och det ser vi också på asp-träden på bergsluttningarna. På högre höjder börjar de skifta i gult och rött. Hade vi kommit här två veckor senare hade det säkert varit ännu mer praktfullt, men då vet vi inte heller hur vädret i övrigt hade varit. 

Arkansas River vid Salida, Colorado

Efter passet körde vi nedåt mot dagens slutmål, Salida. (Uttalas Sälajda, enligt ortsbefolkningen.) Vi är nu nere (eller uppe?) på 2159 meters höjd över havet. Staden med 5 500 invånare kallas sig "the Heart of the Rockies" och ligger i en dalgång omgiven av höga berg. Hit kommer folk på vintern för skidåkning och på sommaren för kajakpaddling och forsränning i Arkansas River som rinner genom staden. Eller som kommer man som vi bara för stanna här en natt och se på staden och kanske äta gott. 

Vi hade fyra alternativ till restauranger att äta middag på. Vårt huvudalternativ Ferraro's hade vi dock problem att hitta och när vi gett upp hoppet stannade Brittmarie vid vår parkerade bil, medan Leif gick till ett av de andra alternativen för att se på menyn. När han kom tillbaka stod Brittmarie i fullt samspråk med en man som presenterade sig som Ted. Han rekommenderade restaurangen bredvid bilen, som vid närmare efterforskning visade sig heta Ferraro's. Vi beställde bord, vilket senare visade sig klokt med tanke på att restaurangen bara hade nio bord och folk stod i kö för att få komma in. Efter en god middag vandrade vi de två kilometerna tillbaka till motellet (man kör inte bil när man druckit vin). Vissa sträckor hade vi stor nytta av Leifs lilla ficklampa, även om vi vid ett tillfälle störde ett mule deer som stod och betade i en villaträdgård. En kvinna i en pickup stannade och frågade om vi var OK eller ville ha skjuts. Det här med att använda apostlahästarna är väl inte så vanligt här. Vi tackade för erbjudanden men sa att vi har bara några få hundra yards kvar till vårt motell. 

Och nu ska vi se till att få en god natts sömn innan vi drar vidare upp i Rocky Mountains.

Dag 25: En dag i Santa Fe

Delstaten New Mexicos flagga

Igår lovade vi mer info om Santa Fe, men låt oss börja med delstaten New Mexico. Till ytan är New Mexico en av USA:s största delstater (nummer fem) men till invånarantalet en av de minsta med sina 2,1 miljoner invånare (nummer 36). Området längs övre Rio Grande, där Santa Fe ligger, börjades koloniseras 1598 och kallades då Nuevo Méjico. Nuevo Méjico var egentligen aldrig en del av moderlandet Mexico (Méjico) utan snarare en "ö" norr om Mexiko. Alla resor söderut till det egentliga Mexico fick ske genom land som tillhörde de fientliga apacheindianderna. USA erövrade Nuevo Méjico 1850 efter det mexikansk-amerikanska kriget och 1912 blev New Mexico en delstat inom USA. Delstatens flagga har Spaniens röda och gula färger med Zia Pueblofolkets solsymbol i rött mot gul botten. 

Santa Fe grundades i början av 1600-talet under namnet La Villa Real de la Santa Fé de San Francisco de Asis, alltså en kunglig stad till ära av den heliga Franciskus av Asissi. Staden har emellertid en historia som går längre tillbaka än så eftersom redan på 900-talet bodde puebloindianerna här i en by som de kallade Ogapogee. Ungefär hälften av invånarna i Santa Fe är spanskättlingar och den spanska kulturen har satt en stark prägel på staden. 

"Evening", en akvarell av Georgia O'Keeffe

Vår dag började med lite regn och cirka 12 grader. Regnet upphörde dock snabbt och när molntäcket började spricka upp infriades våra förhoppningar från igår om cirka 20 grader och inget regn. Vi promenerade först bort till Sanbusco Market Center där det fanns olika småbutiker. Sedan besökte vi Georgia O'Keeffe museet som låg alldeles i närheten av Plazan. O'Keeffe var en amerikansk konstnär som föddes 1887 i Wisconsin men som från 1949 fram till sin död 1986 bodde utanför Santa Fe. Hon är mest känd för sina abstrakta oljemålningar av växter och landskap men vi blev mest förtjusta i en liten akvarell vid namn "evening".

Skylten utanför "pickup artist" Barbara Bowles

Vi fortsatte sedan till Canyon Road där det gallerierna ligger vägg i vägg i ett gammalt bostadsområde med villor. Vi såg flera tavlor som hade gjort sig bra på någon vägg där hemma och priset hade kanske inte varit helt avskräckande om det hade varit i svenska kronor istället för amerikanska dollar. Hade vi bett att få dem skickade hem hade det dessutom tillkommit frakt och 25 % moms hos svenska tullen. Vi gick därför istället och hälsade på Barbara Bowles, som vi handlade av två år sedan. (Det är därför vi vet vad som händer i tullen när man får något hemskickat.) Barbara letar upp gamla Pickup trucks som står och skrotar ute i naturen, fotograferar dem och gör fantastiska bilder av detaljer på bilarna. Barbara visade sina senaste bilder, men den här gången köpte vi inget. Vi lovade dock att fotografera hennes foton där de hänger på väggen hemma hos oss och maila bilderna till henne. Hon tyckte det skulle vara kul att få sina verk i hemmiljö.

Receptionen till vårt motell. Mörka moln i bakgrunden

Nu hade vi fått en rejäl dos kultur och tyckte det var dags att skölja ned det med en Margarita och få i oss lite mat. När vi var här på Thunderbird Bar & Grill för första gången får två år sedan och skulle beställa var sin Margarita fick vi en meny med frågan "Which Margarita do you want?" Vi konstaterade att det fanns drygt tjugo olika att välja på och frågade lite försiktigt "What's the differens?". "Plenty!", blev svaret. Den här gången var vi lite bättre förberedda och beställde "House Margarita". Sedan beställde vi var sin Santa Fe Nacho. "They are big, I think you should order just one and split it" sa servitrisen. Vi gjorde som hon och det var tur för vi orkade inte ens äta upp den enda portionen. Antagligen äter vi som "klena fruntimmer" båda två. Däremot försöker vi följa rådet "Drink plenty of liquids" som det står på en lapp på vårt motellrum med hänvisning till att vi befinner oss 7000 fot över havsnivån, dvs mer än 2100 meter. Efter den lite sena lunchen kom det upp lite mörka moln på himlen så vi vandrade tillbaka till motellet med förhoppningen att det skulle lätta lite fram emot kvällen.

Parkeringshus i Santa Fe, New Mexico

Och det var precis vad det gjorde. Så vi tog en ny promenad upp till plazan (vi har faktiskt gått ganska långt idag fast vi inte varit ute på några vandrings-leder) för att hitta något trevligt ställe att äta. Vårt första alternativ, en spansk tapasrestaurang, hade en och en halv timmes väntetid, så vi gick tvärs över gatan till en italiensk restaurang och lyckades få ett fönsterbord för två. Återigen en split och ett glas vin, som var från vingården "Il Molino di Grace" som vi besökte för fem år sedan i Toskana. Om vi nu på kvällskvisten ska sammanfatta våra intryck av Santa Fe så är det att det är en trevlig stad med en mycket enhetlig bebyggelse. Vi har väl aldrig sett fler konstgallerior samlade på en så förhållandevis liten plats. Synd bara att vår reskassa inte medger några inköp där.

Sedan kan vi väl passa på att besvara två av de frågor som Maria ställde i en kommentar.

Vilken väg har varit roligast hittills att köra? Det tre vägar som konkurrerar om den titeln är: Trail Ridge Road från Estes Park till Grand Lake (dag 4), Million Dollar Highway från Silverton till Ouray (dag 14) och A Journey Through Time/Utah Highway 12 från Torrey till Junction US 89 (dag 18). Och vinnare är: Million Dollar Highway!

Vilken väg har varit tuffast? Det är nog samma tre vägar som konkurrerar om den titeln också om man med tuffast menar slingrande smala vägar nära branta stup. Och vår vinnare här är: Trail Ridge Road!

I morgon kör vi norrut till Colorado och vi hoppas ha ett eller annat trevligt att berätta om den resan. Ni är hjärtligt välkomna att titta in igen om ett dygn ungefär.

Dag 24: Flagstaff till Santa Fe

Standin' on the Corner Park i Winslow, Arizona

Idag körde vi den längsta sträckan hittills, 62 svenska mil och nästan uteslutande på motorvägen Interstate Highway. Så här långt kommer vi inte att köra fler gånger. Det var en solig morgon i Flagstaff, inte ett moln på himlen. Temperaturen låg strax under 15 grader.  Vi har kört den här sträckan tidigare men då åt andra hållet och den gången inte så mycket på motorväg utan på gamla tvåfiliga sträckningar av Route 66. Då, för två år sedan, tog vi dessutom tre dagar på oss för att köra samma sträcka. Efter ungefär en timmes körning kom vi till Winslow, där vi svängde av och besökte "Standin' on the Corner Park" som ligger längs den riktigt gamla sträckningen av Route 66 genom centrala Winslow.  Parken har egentligen inget med Route 66 att göra utan är en hyllning till Eagles och deras låt "Take it Easy". Ni kan väl texten?

...so open up, I'm climbing in...

Well, I'm standing on a corner
in Winslow Arizona
It's such a fine sight to see
It's a girl my Lord, 
in a flatbed Ford 
slowing down to take a look at me
Come on, baby, don't say maybe 
I gotta know if your love 
is gonna save me
We may lose and we may win 
though we will never be here again
so open up, I'm climbing in, 
so take it easy...

Vi lämnade Winslow och körde upp på motorvägen igen österut. Strax efter Winslow började det duggregna och sedan tilltog regnet allt mer. Vi passerade gränsen mellan Arizona och New Mexico och stannade i det lilla samhället Grants för lunch. Vägen genom Grants, gamla Route 66, är kantad av gamla motell och affärer, varav de flesta är nedlagda idag. Grants drabbades hårt, liksom många andra samhällen längs de gamla sträckningarna, när man istället drog vägen runt om själva byarna. Och när sedan motorvägen kom försvann i stort sett alla genomfartsresenärer.

Forden parkerad utanför vårt motellrum

Vår färd fortsatte i regnet längs motorvägen och vid fyratiden kom vi fram till vårt motell i Santa Fe, New Mexico. Vi startade klockan åtta från Flagstaff, men det hann bara gå sju timmar eftersom Arizona ligger en timme efter New Mexico. Motellet vi bor på heter Santa Fe Motel & Inn och ligger på bekvämt gångavstånd från Santa Fe Plaza enligt Leif. Jaså, det säger du, sa Brittmarie. Nära är det hur som helst mellan bakluckan på Forden och vårt motellrum. Cirka två meter uppskattar Leif det till så vi slapp bära på väskor särskilt långt. 

Typisk byggnadsstil och färgsättning i Santa Fe, NM

Det finns mycket att berätta om Santa Fe, huvudstad i New Mexico, men det får bli i morgon. Byggnadsstilen är dock ganska speciell och beror på det spanska inflytandet. När vi lämnade motellet för att gå ut på stan regnade det fortfarande och det gjorde det även när vi vid sjutiden gick in på Galisteo Bistro för att äta middag. "Eclictic, innovative international cuisine" enligt dem själva. Vi nöjde oss med att konstatera att det var gott och att portionerna dessutom var i europeisk storlek, vilket vi hoppas att vi själva klarar av att förbli även i fortsättningen. Brittmarie åt "Snapper" och Leif åt "Tinga". Vill ni veta vad det är hänvisar vi till Google. När vi gick hem till motellet hade det slutat regna och vi såg det som ett gott tecken inför morgondagen. Gärna mulet och tjugo grader, men helst inte regn. Hur det blev avslöjar vi i morgon. 

Dag 23: Sedona till Flagstaff

Vår färdväg genom Colorado, Utah, Arizona och New Mexico.

I morse när vi lämnade Sedona så var det på ett sätt en vändpunkt på vår resa. De första dagarna tillbringade vi i Boulder, Colorado, som ligger vid den röda pricken uppe i det högra hörnet. Sedan har vi kört motsols längs den blå linjen genom Klippiga Bergen i Colorado, över i Utah och sedan ned till Arizona. Varje liten mörk prick på den blå linjen motsvarar en ort där vi övernattat. Sedona som vi just lämnat ligger vid den röda pricken nere i det vänstra hörnet. Idag åter-vänder vi alltså norrut, men bara till Flagstaff, där vi var i förrgår. Sedan återstår en lång resa i morgon till Santa Fe i New Mexico och efter det återvänder vi upp till Colorado. 

Anette undrade i en kommentar vad som låg bakom valet av denna resa. För två år sedan körde vi ju Route 66 och det vägvalet kan ju tyckas enkelt. Nu var Route 66 inte riktigt så enkelt, för om vill göra det på riktigt räcker det inte att köra Interstaten mellan Chicago och Santa Monica, Los Angeles (1-55, I-44, I-40, 1-15 och 1-10). Då måste man ta reda på ursprungliga sträckningarna (de som finns kvar) och sedan ska man också hitta dem i verkligheten. Vi lyckades riktigt bra med detta och om ni har funderingar på att köra Route 66 och vill ha lite råd så får ni gärna höra av er. Här är förresten vår blogg från den resan om ni är intresserade och inte har läst den redan Brittmarie & Leif på "Route 66".

Den här gången hade vi inget annat att utgå ifrån än att vi ville återvända till Santa Fe i New Mexico och Sedona i Arizona som vi besökte när vi körde Route 66. Sedan ville vi göra en rundtur så vi kunde återlämna hyrbilen på samma ställe som vi hämtade ut den. Vi tyckte Colorado lät intressant och vi visste också att landskapet i södra Utah är ganska säreget med alla nationalparker. Svårigheten den här gången låg i att hitta de städer och byar vi ville besöka och de vägar som kunde vara intressanta att köra. På slutet var den stora utmaningen att välja bort, för vi insåg att vi inte skulle hinna med allt vi ville se om vi samtidigt skulle kunna ha lite avkoppling och inte behöva stressa. Idealet var att komma fram vid lunchtid eller tidig eftermiddag samt att ha två övernattningar på särskilt intressanta platser. Så här långt tycker vi det har fungerat som vi tänkt det. 

Gammal reklamaffisch för "the Call of the Canyon"

I morse när vi lämnade Sedona var det för första gången helmulet. Bra tänkte vi för även idag ska vi vandra. Den här gången från "Call of the Canyon Day Use Area" längs "West Fork Oak Creek Trail". Namnet West Fork kommer av att det är den västra grenen av Oak Creek. Call of the Canyon kommer av filmen med samma namn som spelades in här på 1920-talet. Det var väl inte precis regissören Victor Flemings mest kända verk för han gjorde senare också "Gone with the Wind". Men det var naturligtvis inte för att platsen skulle vara av någon filmhistorisk betydelse vi stannade här utan för att vandra.

Brittmarie på väg över det första och lätta vadstället

Leif hade som vanligt läst på och visste att vandringsleden var utan några större nivåskillnader eftersom den följde en mindre flodfåra. Hmmm, tänkte Brittmarie, men sa inget. Vad Leif inte berättade var att vandringsleden korsade floden flera gånger, fast inte på broar utan man fick hoppa på stenar från ena sidan till den andra. Det började i alla fall med en mycket enkel vandring på en jämn stig genom en lummig skog. Det var fortfarande molnigt och temperaturen låg kring 15 grader. Ett perfekt vandringsväder med andra ord. Vi kom ganska snabbt till det första vadstället och när man väl lärt sig att sätta fötterna på de rätta stenarna var det inga problem.

Leif vid en av de små dammarna

Det var en behaglig vandring och Leifs förutsägelser om inga större nivå-skillnader visade sig den här gången vara korrekta. Vi var inte ensamma på stigen men det var så krokigt och lummigt att bara efter ett tiotal meter hade man förlorat ögonkontakten med varandra. Så det kändes i stort sett som man var alldeles ensam i den orörda naturen där ingen avverkning har skett och där träd som faller ligger kvar tills de förmultnat. På sina ställen var den lilla floden smal och vattnet forsade fram. På andra ställen fanns naturliga fördämningar som gjorde att det bildades små dammar där vattnet nästan låg stilla.

Flodravinen blev allt smalare

Det var naturligtvis ingen imponerade flod storleksmässigt men något mer naturskönt är nog svårt att finna. Ju längre upp vi kom längs floden desto smalare blev ravinen vi vandrade i och vi visste att  så småningom finns inte längre någon plats för stigen vid sidan av vattnet utan vill vi vidare får vi vada. Nu kom vi inte riktigt så långt för efter en och en halv timmes vandring började det duggregna och vi tyckte först att det bara var skönt. Men när det tio minuter senare började regna på riktigt fann vi det bäst att vända om. Med lite högre fart klarade vi tillbakavägen på enbart 40 minuter, vilket var en timme snabbare än på vägen in längs floden. Fast på 40 minuter hinner man bli ganska blöt när man inte har några regnkläder med. De låg ju i tryggt förvar i bilen.

Brittmarie i lördags vid sin favoritbil

När vi kom till Flagstaff vid lunchtid regnade det fort-farande och som tur var hade vi alldeles torra regn-jackor att ta på oss. Tänk så förutseende vi hade varit! Andreas frågade för några dagar sedan om Brittmarie lyckades byta bort Forden mot en gammal bil när vi hade chansen. Nej inte riktigt, men det var nära. En kombi, sa hon, tänk så mycket packning vi kan få plats med. Att den var grön, Brittmaries favoritfärg, var kanske också något som spelade in. Leif konstaterade bara att rent prestandamässigt hade det nog inte varit så stor skillnad mellan Forden och Morrisen.

På kvällen bestämde vi oss för att äta på Brix Restaurant and Wine Bar. Den ligger inte så långt från hotellet sa Leif, och ni kan själva gissa fortsättningen. Nåväl till slut kom vi dit och fick oss ett bord tilldelat. Eftersom lunchen hade blivit lite sen var vi inte så överdrivet hungriga och beställde en rätt som vi skulle "splitta". Det är faktiskt inte så ovanligt här i USA att man beställer "split" för portionerna är överlag stora. Men så skulle vi ha en drink före maten och kyparen frågade om vi skulle dela på den också. Leif blev lite förgrymmad och var på väg att säga, javisst men med två sugrör. Som Lady och Lufsen alltså! Nu sa han aldrig det utan beställde var sin drink. De hade också vin "by the glass" och vi beställde var sitt glas Zinfandel. När kyparen kom med vinet i en liten glaskaraff verkade det närmast som ett varuprov. "Is this just one glass?" frågade Leif. "Oh, you want two" sa kyparen och kom strax tillbaka med ytterligare ett varuprov.

A rainy night in Hallsberg? No, in Flagstaff! 

Efter middagen vandrade vi tillbaka samma väg som vi kom. Leif konsta-terade att det var lika mycket nedförs-backe hem som det var uppförsbacke dit. Det regnade så vi hade på nytt användning för våra torra regnjackor. Det har alltså varit samma väder i Flagstaff idag som det enligt en vanligtvis välunderrättad källa har varit i Hallsberg. Men det är nog också den enda likheten mellan dessa två orter. För inte finns det något här som liknar hotell Stinsen (suck). Däremot går det en järnväg genom staden där de långa godstågen passerar med korta mellan-rum, vilket det för övrigt gör också i Hallsberg. OK, då. Två likheter...