Dag 27: Salida till Manitou Springs

Hartsel mitt i Colorado

Idag var det lite varmare på morgonen. Hela sju grader istället för sex och det skulle dröja ett tag innan det blev riktigt varmt. I gengäld hade vi en klarblå himmel redan på morgonen. Vi lämnade Salida och körde norrut längs bergs-kedjan Sawatch Range som har femton "fourteeners" det vill säga bergstoppar högre än 14000 fot (4267 meter). Namnet Sawatch kommer från samma Ute-ord som gav namn åt byn Saguache som vi besökte igår. Saguache är den spanska stavningen, Sawatch den engelska. Efter ungefär en halvtimme svängde vi österut upp mot höghöjdsdalen South Park, ungefär lika stor som Blekinge. Och ja, det är detta South Park som har gett namn åt den animerade TV-serien South Park. Det är i den här dalen de bor. Mitt i dalen ligger det lilla samhället Hartsel. Blinka inte, för då missar du det. Hartsel ligger vid Colorados geografiska mittpunkt och kallar sig därför för "the Heart of Colorado".

Utsikt mot Sawatch Range från Wilkersons Pass

Från Hartsel fortsatte vi österut längs spikraka vägar fram till Wilkersons Pass, som ligger 2898 meter över havet. Så här högt har vi inte varit sedan vi för knappt två veckor sedan körde "Million Dollar Highway" mellan Durango och Ouray. Och det kände vi faktiskt av även om det inte var någon större ansträngning att gå från parkeringen till utsiktsplatsen. Väl där uppe hade vi en fin utsikt västerut mot Sawatch Range som vi lämnade för drygt en timme sedan. (Det är de övre svagt lila bergen på bilden till vänster som är Sawatch Range, inte de undre mörkare.) Vi konstaterade också, den här gången på lite närmare håll, att asparna börjar anta sina höstfärger. 

Den konstgjorda sjön "Lake George"

Efter Wilkersons Pass kom vi in i ett öppet landskap med ängar, skogsdungar och enstaka hus. Trots att den här vägen inte är klassad som en "scenic byway" var det en fantastiskt vacker väg. Vi stannade till i det lilla samhället Lake George som grundades 1891 som en järnvägsstation på linjen Colorado Midland Railway. Här hämtade man förr is från en konstgjord sjö som skapats av lantbrukaren George Frost (!) för att kyla järnvägstransporter av frukt och grönsaker. Sommartid förvarades isen i lador omgivna av sågspån som isolering i väntan på försäljning.

Det här med konstgjorda sjöar (eller dammar) är en rätt vanlig företeelse i Colorado. Det finns mycket få naturliga sjöar, vilket kan tyckas märkligt. En tänkbar förklaring kan vara relativt lite nederbörd och avsaknaden av moränåsar som ofta kan fungera som naturliga fördämningar. 

En gammal kyrka i Florissant, Colorado

Efter Lake George kom vi till ett annat litet samhälle vid namn Florissant där vi också stannade till. Alldeles intill vägen hade man en loppmarknad, men det var inte anledningen till stoppet. Vi hade nämligen fått syn på flera gamla byggnader som vi ville föreviga på bild. Brittmarie fastnade för en gammal kyrka, vilket hon inte var ensam om. Ett par från Edmond i Oklahoma var där samtidigt som vi och de frågade om vi varit i Oklahoma. Ja, vi åkte genom Edmond för två år sedan när vi körde Route 66, svarade vi. "Oh, so then you also saw the round barn in Arcadia?" Yes we did, svarade vi, vilket också var sant. 

Vid lunchtid stannade vi till i Woodland Park och handlade en stor sandwich som vi skulle dela på som lunch senare. Vi lär oss efterhand om de amerikanska portionerna. Woodland Park har utvecklats från att ursprungligen varit ett skogshuggarläger till att först bli en fashionabel semesterort och senare ett populärt ställe för åretruntboende med anledning av närheten till Colorado Springs, Colorados näst största stad. Woodland Park kallas för "the City Above the Clouds" eftersom det ofta är klar himmel här när det är mulet i omgivningen. Vi kunde inte bedöma sanningen i detta eftersom det var helt klar himmel åt alla håll.

Ovanför trädgränsen på väg upp mot Pikes Peak

Från Woodland Park fortsatte vi den korta vägen ned till samhället Cascade där vi körde in på Pikes Peak Highway, som skulle ta oss upp till toppen på det 4302 meter höga berget Pikes Peak. Det fanns tre sätt att ta sig upp till toppen: 1) vandra, 2) åka bergbana, 3) köra bil. Vi valde det sista alternativet. Hade vi varit här en månad tidigare hade det dock funnits ett fjärde alternativ nämligen att springa maratonloppet från Manitou Springs 2347 meter stigning upp till toppen och sedan ned igen. Man kan också nöja sig med halvmaran och stanna på toppen och bussas ned. På vägen upp såg vi också det femte alternativet, nämligen att cykla. Pikes Peak Highway var ungefär i klass med Trail Ridge Road. Det är lite svårt att jämföra eftersom det nästan är fyra veckor mellan de båda bilresorna och vi kanske börjar bli vana vid tvära stup.

Varje år kör man här "Pikes Peak International Hill Climb" där man i olika klasser på kortast möjliga tid ska ta sig upp till toppen. Rekordet på sträckan has av Nbuhiro Tajima från Japan som 2011 körde sin 910 hk Suzuki SX4 från start till mål på 9 minuter och 51 sekunder. Elva år tidigare satte den svenske rallyföraren Per Eklund motsvarande rekord med 11 minuter och 21 sekunder i sin specialbyggda Saab 9.3 Viggen. Vi tog det betydligt beskedligare även om Leif, som förare, stundtals svor över söliga amerikaner. Vi har ju kört i Italien för bövelen och vet hur man hanterar snäva hårnålskurvor.   

Brittmarie & Leif på toppen av Pikes Peak

Uppe på toppen konstaterade vi att temperaturen var ungefär som i morse, det vill säga sex grader varmt. Det var emellertid sol och praktiskt taget vindstilla så det kändes ändå ganska behagligt. Lite svårare var det med höjden, över 4300 meter över havet, vilket gjorde att vi lätt blev andfådda. Många vill naturligtvis bli fotograferade tillsammans här uppe. En kvinna som uppenbarligen visste hur man hanterade en kamera tog bilden av oss två tillsammans med Brittmaries kamera. Leif fastnade dock som fotograf där han vid ett tillfälle stod och väntade med tre olika kameror på personer som köade för att bli fotograferade. Nu smiter vi härifrån medan vi kan, sa Brittmarie.

När vi startade upp Forden för att åka ned visade bensinmätaren att det var 60 miles till tom tank. Inget problem att tala om eftersom det är 24 miles till vårt motell insåg Leif, som inte fann det nödvändigt att informera Brittmarie om bränslesituationen. Sex miles senare hade antalet miles till tom tank krympt till 30 trots att Leif överhettat bromsarna i försöken att undvika en bränsleslukande motorbroms. Vi blev ålagda en 30 minuters paus av personalen som kontrollerade våra, enligt dem, överhettade bromsskivor. Passar bra med vår lunchpaus, sa Leif, samtidigt som han fann det nödvändigt att inviga Brittmarie i de eventuella problem som kunde finnas med att få "soppatorsk" på den smala nedfarten från berget. Resten av vägen räknade vi verkliga miles mot bilens datoruppgifter om hur bränslet skulle räcka. När vi till slut hittade en bensinmack inne i Malitou Springs hade vi fyra miles tillgodo. Vi hade trots allt god marginal, sa Leif till Brittmarie, i värsta fall hade väl du fått ta dig en "tuting" och sedan andats i tanken. Vi hade ju trots allt lite "bränsle" med i bilen även om det inte kunde mätas i oktan. (Varken i Ron eller Mon.)  

Stagecoach Inn i Manitou Springs, Colorado

Manitou Springs där vi nu övernattar är en gammal kurort som fått sitt namn efter alla springkällor som finns i omgivningen. I juni i år evakuerades hela staden på grund av skogsbranden "Waldo Canyon Fire" som var nära att sluka hela byn. Idag ser man många skyltar i stan som uttrycker tacksamhet mot brandmännens insatser. Vi behövde också lite hjälp med släckning och gick därför de trehundra meterna till Stegecoache Inn där vi drack var sin öl. Happy hour och tre dollar för en pint. Det här hade varit bra att ha i tankarna när vi nervöst åkte ned från Pikes Peak, sa Brittmarie. 

"Det handlar enbart om man tror på Jesus"

Manitou Springs ligger alldeles utanför Colorado Springs, Colorados näst största stad. Colorado Springs är dessutom en militärstad med anläggningar för både flyget och armén. Befolkningen i Colorado Springs ser med viss misstänksamhet på invånarna i Manitou Springs som man anser lite väl flummiga och inte helt uppfyller den mer borgerliga syn man i Colorado Springs har på hur folk borde se ut och vara. (Och detta var alltså innan vi kom hit!) Leif blev inbegripen i ett samtal om Jesus och religion med en man delade ut små pamfletter och hävdade att det inte handlar om vilken kyrka man tillhör utan om man tror på Jesus. Leif som kanske själv blivit lite flummig sa att kyrkor är ju bara byggnader och direkt hade han funnit en själsfrände. Hade inte Brittmarie kommit till undsättning hade han nog själv tillbringat resten av kvällen med att dela ut pamfletter.

Kvällen avslutades på samma ställe där vi drack vår happy hour öl. Den här gången delade vi på en New York steak på 10 ounce och de båda klena fruntimren åt upp allt. Imorgon kör vi vidare norrut.