Dag 21: Flagstaff till Sedona

Delstaten Arizonas flagga

Resans kortaste etapp, endast 50 kilometer och dessutom körde vi den också för två år sedan när vi åkte Route 66. Tråkig upprepning? Nej, inte alls! Men först lite om Arizona, där vi nu har varit lite drygt ett dygn. Arizona firar i år 100-års jubileum som amerikansk delstat. Bara Alaska och Hawaii har tillkommit senare. Arizona var från 1535 till 1821 en del av den spanska kolonin Nueva Espana. Mellan åren 1821 och 1848 var Arizona en del av det Mexikanska Imperiet och efter att Mexiko förlorat kriget mot USA 1848 blev Arizona ett territorium inom USA tills det så 1821 blev en självständig delstat. Arizona har idag en av de största indianbefolkningarna i USA med cirka 250 000 personer av 14 olika indianfolk som bor i 20 reservat.

Innan vi lämnade Flagstaff passade vi på att tanka. Bensinen kostar ungefär en dollar per liter vilket i svenska kronor blir ungefär 6,70. Det som är lite förvillande är de låga oktantalen. Man kan lätt förledas att tro att amerikanarna kör på bensin av sämre kvalitet (lägre oktantal) men det är inte hela sanningen. Det finns nämligen två olika sätt att mäta oktantal. Resarch Octane Number (RON) och Motor Octane Number (MON). MON liknar mest det sätt på vilket bränslet förbränns i en bensinmotor och ger också ett lägre värde. I Europa använder vi RON och i USA använder man ett genomsnitt av RON och MON. Vanligen skiljer det 10 oktantal mellan RON och MON så när vi i Europa tankar 98 oktan (RON) så motsvarar det 93 oktan i USA (98 RON + 88 MON / 2 = 93). Klart som korvspad eller hur?

"Nedfarten" vid Oak Creek Canyon

Var, var vi nu? Jo, just det, på väg till Sedona! Vi körde genom en skog av Ponderosatallar tills vi kom till Oak Creek Canyon där vägen gick i serpentinkurvor ned till ravinens botten. Strax innan nedfarten fanns en utsiktspunkt där också indianfolk sålde egentillverkade smycken och konsthant-verk, vilket Brittmarie naturligtvis inte kunde motstå. Det blev ett par silverörhängen med "Kokopelli", en flöjtspelande puckelryggig mytologisk figur som är vanligt förekommande bland indianfolken i sydvästra USA. Låter kanske inte så vackert, men till och med Leif håller med att det faktiskt är rätt fint.

Nere i ravinen följde vi den slingrande Oak Creek fram till Sedona. Vi har som sagt varit här tidigare en gång och ville gärna tillbaka. Det finns ett talesätt som säger "Gud skapade Grand Canyon, men han bor själv i Sedona". Staden har 11 000 invånare, OK 11 001 med Gud fader själv då alltså, och är känt för ett varmt klimat, som dock är mildare än det i södra Arizona.

Tlaquepaque Village i Sedona, Arizona

Sedona är omgivet av skogbevuxna kullar och röda sandstensberg i vackra formationer. Byggnader har anpassats till landskapet och är utförda i dova färger som smälter väl in i naturen. Detta är något helt annat än Moab i Utah som vi inte gillade särskilt mycket. Lunchen åt i ett område av Sedona som heter Tlaquepaque Village och som är ett kvarter med konst- och hantverks-butiker samt restauranger byggt på 1970-talet i syfte att efterlikna en gammal mexikansk by. Är det turistiskt och kommersiellt här i Sedona? Javisst, men också otroligt vackert!

Efter lunchen hade Leif planerat in en ny vandring längs en led som kallas Marg's Draw Trail. Som vanligt hade han utlovat en vandring utan några större höjdskillnader, vilket gör att vi nog snart måste börja definiera vad som menas med större. OK, ingen bergsklättring den här gången men inte heller "wheelchair acccessible". Dessutom en vandring tidigt på eftermiddagen i brännande sol och direkt efter lunchen. Men Leif hävdade att kunde Marg vandra här kan väl vi också. Vem är/var då denna Marg? Jo, en mulåsna som var så klok att när hennes husbonde började packa för att ge sig ut på längre utflykter så smet hon iväg och gömde sig i en liten svacka (draw) i landskapet där det fanns både vatten och skugga. Allt för att slippa bära husbondens packning. Och det är längs den förmodade flyktvägen som den här vandringsleden går.

Brittmarie i vandringsmundering

Brittmarie ställdes inför ett svårt val. Skulle hon likt Marg fly från Leifs vandringsplaner och gömma sig i Marg's Draw eller skulle hon gilla läget och vandra dit. Det verkade lättare att följa Leifs uppgjorda planer och vi gav oss därför iväg ut i det som kallas Mounds Mountain Wilderness, ett 100 kvadrat-kilometer stort vildmarksområde som är klassat som National Wilderness Area. Nu blir ni väl imponerade och kanske lite oroliga? Två storstadsmänniskor ger sig helt ensamma ut i vildmarken. Men, var lugna. Vi är väl förberedda som vi varit hela tiden. På fötterna har vi "Hanwag Drifter XCR", dessutom är vi iklädda "Fjällrävens Cape Town MT Shorts" och på huvudet har vi "Outdoor Research Sun Runner Cap" med avtagbart solskydd. Dessutom medför vi flera plastflaskor med kallt källvatten. Vi är alltså redo för vildmarksäventyr!

Den lättare sandiga delen av vandringsleden

Vi gav oss iväg längs leden och när vi vandrat cirka 15 minuter frågade Brittmarie. Kom du ihåg att låsa bilen? Javisst, sa Leif. Är du helt säker? Javisst, sa Leif. 100 % säker? Nu blev det svårare att svara javisst. Nog för att han kände sig säker, men 100 %, nej. OK, jag går tillbaka och kollar sa Leif och halvsprang tillbaka till parkerings-platsen där han konstaterade att bilen naturligtvis var låst och skyndade sedan tillbaka. Brittmarie, som vilat i skuggan av en tall, tog täten i den fortsatta vandringen. Det var en vandring som ibland gick i jämna sandstigar och ibland upp och ned bland mer steniga stigar. Det tuffaste var dock värmen och att det inte fanns någon skugga utom vid enstaka tillfällen under någon tall.

Bestens fotavtryck dokumenterat med Leifs måttstock

Vi såg ett hjortdjur med horn som vi inte kunde identifiera och spåren efter vad som troligen var en bobcat. Nej inte en sådan där liten hjullastare utan en riktig bobcat, det vill säga ett kattdjur stort som en Labrador (hund) ungefär. En riktig best med andra ord. Vi höll naturligtvis försiktigt utkik på vår fortsatta vandring, men vi varken såg besten eller hörde dess rytande. (Försök inte påstå att de jamar.) Tillbaka vid bilen (Leif för andra gången) körde vi till Best Western Sedona Inn där vi också bodde förra gången. När detta skrivs sitter Brittmarie på terassen och tittar upp mot stjärnhimlen. Så fort Leif satt punkt för detta inlägg ska han göra henne sällskap. Godnatt!