Dag 22: En dag i Sedona

"Vår" altan i morgonsol med bergen i bakgrunden

Idag vaknade vi till en kort men uppfriskande regn. Redan till frukosten hade dock molnen skingrats och solen tittade fram. Vi åt först frukosten i hotellets frukostrum, men flyttade sedan ut och avslutade med en kopp te på altanen utanför vårt rum, medan vi planlade förmiddagens utflykt. Vi bestämde att åka till Red Rock State Park, som vi missade när vi var här förra gången. Det var en kort resa på cirka 20 minuter och vid infarten betalade vi avgiften på 10 dollar.

Området där parken ligger var tidigare privat mark och när Arizonas dåvarande guvernör, Bruce Babbit vandrade där 1980 tillsammans med några vänner och blev bortmotade av markägaren bestämde sig Babbit för att försöka göra området till en State Park och därmed tillgänglig för allmänheten. Det tog lång tid att ordna men 1991 öppnades parken officiellt. Babbit blev senare inrikesminister hos president Clinton 1993-2001 och arbetade då för att skydda natursköna och historiska områden i hela USA. Idag sitter Babbit i styrelsen för den amerikanska delen av WWF (World Wide Found for Nature).

En kolibri fångad i flykten

Vi började med att besöka "the Hummingbird Patio" där massor av små kolibris flög omkring och drack ur olika röda behållare med sockerlösning. Kolibrier lever normalt av nektar från blommor men har, på grund av sin höga ämnesomsättning, ett stort behov av föda. Det är inte ovanligt att deras dagliga födointag motsvarar den egna kroppsvikten. Det är därför vanligt att man sätter ut sådana "hummingbird feeders" för att hjälpa fåglarna att få föda.

Leif föreslog att vi skulle börja med att vandra Eagle Nest Trail. Brittmarie undrade varför den hette så och om den hade några större höjdskillnader. Lite medgav Leif, men påpekade samtidigt att det går lika mycket nedför som det går uppför eftersom vi börjar och slutar på samma ställe. En klen tröst tyckte Brittmarie, men köpte ändå förslaget eftersom hon anade att det kanske var fin utsikt från örnnästet. Klick, klick - tut, tut! Hörde du nu att jag låste bilen, frågade Leif. Ja, ja svarade Brittmarie. Bra, tänkte Leif, nu slipper jag gå tillbaka och kolla om en halvtimme.

Brittmarie fokuserar med kameran

Först gick leden längs ett lummigt parti vid Oak Creek där det erbjöds mycket skugga och där  leden var i stort sett utan några höjdskillnader. Vi gick på en smal spång över Oak Creek och Britt-marie som normalt är rädd för broar stannade mitt på och fotograferade. Det finns tillfällen när det är bra med zoomobjektiv så man inte behöver ta ett steg tillbaka för att få med allt! Strax efter att vi passerat Oak Creek började stigen klättra uppför berget, men till en början var det fortfarande en hel del skugga. Efter hand blev växtligheten lite glesare och stigen sick-sackade sig uppåt utan alltför branta stigningar. Det var faktiskt en ganska behaglig vandring och temperaturen låg strax under trettio grader.

Leif på väg upp mot Eagles Nest

Uppe vid Eagles Nest var det som Brittmarie anat. En fantastisk utsikt över de omgivande röda bergen. Och som ni ser på bilden till vänster är det inte bara bergen som är röda. Marken är också röd. Jorden i Sedona lär vara bra medel att färga kläder med. Och tvättäkta är det också, vilket Leif fick erfara för två år sedan.  De byxor i bomull han hade på sig den gången har fortfarande samma rödbruna färg trots två års otaliga tvättar. Idag har vi byxor i annat material som förhoppningsvis inte tar åt sig färgen. Vi stannade kvar en stund uppe på toppen och började sedan vandringen nedåt, som Leif hade lovat skulle vara exakt lika många meter i höjdled som vägen upp.

Utsikt mot Eagles Nest

På vägen upp hade vi inte träffat på några andra människor, men på vägen ned träffade vi flera par, som ibland frågade oss till råds om vägen. Det måste bero på att vi ser så proffsiga ut, gissar vi. På något konstigt sätt kändes vägen ned mindre brant än vägen upp. Det fanns också fler utsiktspunkter och på en kunde vi skåda upp mot det inte så höga berget där Eagles Nest låg. Så småningom kom vi ned till Oak Creek igen och vandrade längs bäcken fram till en liten bro där vi korsade Oak Creek och gick tillbaka till slutpunkten som låg exakt lika långt under Eagles Nest som Eagles Nest låg ovanför startpunkten. Leif hade ju faktiskt rätt för en gångs skull!

Klockan hade nu hunnit bli ett på eftermiddagen och vi insåg att det inte skulle bli tid till någon riktig lunch. Vi bestämde oss därför att göra ett besök vid Red Rock Crossing på vägen tillbaka till Sedona, även om det ytterligare skulle försena lunchen. 

Red Rock Crossing med Cathedral Rock i bakgrunden

Red Rock Crossing är ett gammalt vadställe som har varit med i över sextio klassiska Hollywoodfilmer med bland andra Burt Lancaster, Robert Mitchum, James Stewart, John Wayne, Lee Marvin, Alan Ladd, Charles Bronson, Richard Widmark, Henry Fonda, Burle Ives och William Holden. Bara män och inga kvinnliga skådespelare kanske någon undrar. Inte så konstigt säger vi, det är ju filmer som handlar om "gubbe på häst" och där var kvinnor mest rekvisita. Här vid Red Rock Crossing såg vi också en örnunge uppe i ett träd, men det är inte lönt att publicera fotot, för ni skulle bara kommentera att det inte är en örn utan bara en förvuxen kaja.

"Take a right turn at the Coke Machine"

Tillbaka i Sedona blev det lite lätt tilltugg med vin och ost på terassen. En störtskur tvingade oss in på rummet men efter ett tag så lättade det igen. Sena eftermiddagen slappade vi i väntan på att det skulle bli dags för middag, som vi hade bokat på samma ställe där vi åt för två år sedan. Tråkigt? Absolut inte, utan gott och praktiskt. Det praktiska låg i att restaurangen ligger ungefär 150 meter från vårt rum.  Det goda ligger naturligtvis i deras meny. I kväll liksom för två år sedan (tradition?) åt vi en tomatsoppa med basilika som förrätt, därefter Baby Back Ribs som huvudrätt och Pecan Pie som efterrätt. Därefter rullade vi hem till hotellrummet. Förra gången var vi osäkra på vägen eftersom vi kom dit längs gatan, men anade att det fanns en "shortcut" i mörkret. "Gå bara rakt mot "the Coke Machine" och ta sedan till höger så är ni vid hotellet var rådet. Den här gången behövde vi inte fråga och dessutom hade ju Leif med sig sin numera nästan världsberömda lilla ficklampa. I morgon ska vi förbränna kalorierna i pajen...