Dag 19: En dag i Springdale och Zion National Park

Idag har vi ägnat sju timmar åt Zion National Park, Utahs äldsta nationalpark. Liksom Grand Canyon, där vi var för två år sedan (den 14 september 2010 närmare bestämt) är Zion en flodravin. Men till skillnad från Grand Canyon, där man oftast står uppe vid kanten och tittar ned, är detta en flodravin där man vandrar nere i ravinen. En annan stor skillnad är att här i Zion finns ett rikt djur- och växtliv som inte finns i Grand Canyon. Zion blev först nationalmonument 1909 under namnet Mukuntuweap National Monument. Tio år senare upphöjdes området till nationalpark under sitt nuvarande namn.

Här bor vi i Springdale, Utah

Vi startade med frukost på vårt hotell Best Western Zion Inn och äntligen en riktig och riklig frukost. Vid det här laget är vi rätt så trötta på "Free Continental Breakfast" som de flesta motell serverar. Här fick vi istället bacon, äggröra, färskpressad apelsin-juice och mycket, mycket mer. Efter frukosten återvände vi till hotellrummet och hämtade ryggsäck och kameror. Ryggsäcken var fullpackad med vatten-flaskor som legat i kylskåpet under natten. Två halvlitersflaskor hade dess-utom legat i frysfacket och skulle fungera som kylblock i vår lilla kylväska som låg i ryggsäcken. När vi var färdiga för avfärd vandrade vi först till den närbelägna matbutiken där de "tillverkade" smörgåsar på beställning. Smörgåsarna packades ned i kylväskan där det redan låg sex halvlitersflaskor med källvatten.

Virgin River som "skapat" Zion Valley

Eftersom parken är så populär har man stängt av all biltrafik in i parken och kör istället med gratis skyttelbussar, en mycket praktiskt och klok åtgärd. Vi hoppade därför på skyttelbussen och åkte in i nationalparken till starten för vandringsleden upp till Lower Emerald Pool. Som ni förstår av namnet finns det fler "pooler", i det här fallet "Middle" och "Upper". Men vi (läs Leif) hade valt att vi skulle nöja oss med den kilometerlånga vandringen upp till den lägre poolen. Vi gick på gångbron över Virgin River och började vandringen. Det var en lätt vandring med bara några små stigningar. Längs stigen såg vi några mule deers som betade av löven på träden. De stod bara några meter ifrån oss men doldes så väl i buskagen att det inte var möjligt att ta några bra bilder på dem.

Små minivattenfall vid Lower Emerald Pool

När vi var framme vid Lower Emerald Pool konstaterade vi att vattnet var just smaragdgrönt som utlovat men att det inte var så mycket vatten i poolen, vilket är förståeligt med tanke på att vi är i den torrare perioden på året. Men vatten sipprade ändå ned längs bergs-väggarna och strömmade också över oss i små minivattenfall. Detta strömmande vatten gör att det längs dessa kala mer eller mindre lodräta bergsväggar bildas små hängande trädgårdar med ormbunkar och även blommande växter.

Brittmarie vilar vid Middle Emerald Pool

Planen var nu att vandra "Kayenta Trail" ned till "the Grotto" där vi skulle äta den medhavda lunchen, men eftersom vi låg lite före det uppgjorda tidsschemat som vi naturligtvis inte alls bryr oss om, så lyckades Leif övertyga Brittmarie att vi kunde göra en avstickare upp till "Middle Emerald Pool". Eftersom vi ändå är så nära. OK, sa Brittmarie och vi började vandra den korta sträckan på 300 meter. Nu var det dock inte "nästan slät mark" utan en mer mödosam klättring uppåt. Medan vi satt och pustade vid mellanpoolen ut såg Leif skylten som visade mot Upper Emerald Pool. "Det är ju bara 600 meter dit!" Efter lite dividerande fram och tillbaka gav Brittmarie med sig och vi startade en ny vandring.

Brittmarie klättrar friskt vidare

Nu var det inte bara dubbelt så långt som förra sträckan utan också dubbelt så tufft. Halvvägs mötte vi en glad gentleman som lyckligt upplyste oss om att "now you are entering the hard part". Alltid trevligt med sådana glada tillrop. Vi gav dock inte upp utan fortsatte vår mödosamma klättring uppåt, där leden ibland gick farligt nära för oss bråddjupa stup. Till slut nådde vi även fram till Upper Emerald Pool och härifrån gick det inte att gå vidare uppåt, utan vi passade på att vila innan vi vände nedåt igen. Vår "bragd" kändes dock något solkad när vi upptäckte en barnfamilj vid "poolen".  Återigen dessa hurtiga människor som går omkring med en bärstol på ryggen.

Utsikt från Kayenta Trail

Efter att ha druckit vatten och ätit lite frukt påbörjade vi nedstigningen och gladde oss åt att berätta för andra på väg upp vad de hade att vänta sig. Särskilt gladde vi oss åt en man i "flippflopp" som flåsade på väg upp. Vi visste platser där han skulle få svårt att få fäste med dessa mindre lämpliga skodon. Efter att ha kommit ned till Middle Pool fortsatte vi på en annan vandringsled, Kayenta Trail, som skulle ta oss till Grotto Picnic Area. Det här var en mindre ansträngande led på 1,5 kilometer som gick längs Virgin River och successivt tog oss ned till floden och över till andra sidan där vi åt vår medhavda lunch.

Hello, I am a Spermophilus Variegatus, who are you?

Nu återstod bara en sista vandring och det var en "wheel chair accessible" vandringsled som knappast skulle möta några större fysiska utmaningar. Vi tog skyttelbussen upp till sista hållplatsen i nationalparken och börjande vår vandring. Här var det mycket folk som trängdes på leden och vi fick också sällskap med några av lokalbefolk-ningen, nämligen flera Rock Squirrels. De har inget svenskt namn men det latinska namnet är Spermophilus Variegatus och de är en sort sislar, en underart till ekorrar. 

Folk utan blog som kavlar upp byxbenen 

Till slut kom vi till vandringsledens slut. Nu var det inte längre anpassat till rullstolar utan ville man vidare fick man börja med att kavla upp byxbenen och sedan vada över Virgin River för att längre upp, när ravinen blev trängre, till slut simma för att komma vidare. En härlig utmaning enades vi om, men tittade på klockan och insåg att då skulle vi har svårt att hinna tillbaka till hotellet och skriva på bloggen. Så där har ni förklaringen till att vi vände, vandrade tillbaka och tog skytteln till hotellet. I morgon ska vi åka vidare söderut in i Arizona och vi hoppas kunna berätta om nya upplevelser längs vägen.