Dag 23: Sedona till Flagstaff

Vår färdväg genom Colorado, Utah, Arizona och New Mexico.

I morse när vi lämnade Sedona så var det på ett sätt en vändpunkt på vår resa. De första dagarna tillbringade vi i Boulder, Colorado, som ligger vid den röda pricken uppe i det högra hörnet. Sedan har vi kört motsols längs den blå linjen genom Klippiga Bergen i Colorado, över i Utah och sedan ned till Arizona. Varje liten mörk prick på den blå linjen motsvarar en ort där vi övernattat. Sedona som vi just lämnat ligger vid den röda pricken nere i det vänstra hörnet. Idag åter-vänder vi alltså norrut, men bara till Flagstaff, där vi var i förrgår. Sedan återstår en lång resa i morgon till Santa Fe i New Mexico och efter det återvänder vi upp till Colorado. 

Anette undrade i en kommentar vad som låg bakom valet av denna resa. För två år sedan körde vi ju Route 66 och det vägvalet kan ju tyckas enkelt. Nu var Route 66 inte riktigt så enkelt, för om vill göra det på riktigt räcker det inte att köra Interstaten mellan Chicago och Santa Monica, Los Angeles (1-55, I-44, I-40, 1-15 och 1-10). Då måste man ta reda på ursprungliga sträckningarna (de som finns kvar) och sedan ska man också hitta dem i verkligheten. Vi lyckades riktigt bra med detta och om ni har funderingar på att köra Route 66 och vill ha lite råd så får ni gärna höra av er. Här är förresten vår blogg från den resan om ni är intresserade och inte har läst den redan Brittmarie & Leif på "Route 66".

Den här gången hade vi inget annat att utgå ifrån än att vi ville återvända till Santa Fe i New Mexico och Sedona i Arizona som vi besökte när vi körde Route 66. Sedan ville vi göra en rundtur så vi kunde återlämna hyrbilen på samma ställe som vi hämtade ut den. Vi tyckte Colorado lät intressant och vi visste också att landskapet i södra Utah är ganska säreget med alla nationalparker. Svårigheten den här gången låg i att hitta de städer och byar vi ville besöka och de vägar som kunde vara intressanta att köra. På slutet var den stora utmaningen att välja bort, för vi insåg att vi inte skulle hinna med allt vi ville se om vi samtidigt skulle kunna ha lite avkoppling och inte behöva stressa. Idealet var att komma fram vid lunchtid eller tidig eftermiddag samt att ha två övernattningar på särskilt intressanta platser. Så här långt tycker vi det har fungerat som vi tänkt det. 

Gammal reklamaffisch för "the Call of the Canyon"

I morse när vi lämnade Sedona var det för första gången helmulet. Bra tänkte vi för även idag ska vi vandra. Den här gången från "Call of the Canyon Day Use Area" längs "West Fork Oak Creek Trail". Namnet West Fork kommer av att det är den västra grenen av Oak Creek. Call of the Canyon kommer av filmen med samma namn som spelades in här på 1920-talet. Det var väl inte precis regissören Victor Flemings mest kända verk för han gjorde senare också "Gone with the Wind". Men det var naturligtvis inte för att platsen skulle vara av någon filmhistorisk betydelse vi stannade här utan för att vandra.

Brittmarie på väg över det första och lätta vadstället

Leif hade som vanligt läst på och visste att vandringsleden var utan några större nivåskillnader eftersom den följde en mindre flodfåra. Hmmm, tänkte Brittmarie, men sa inget. Vad Leif inte berättade var att vandringsleden korsade floden flera gånger, fast inte på broar utan man fick hoppa på stenar från ena sidan till den andra. Det började i alla fall med en mycket enkel vandring på en jämn stig genom en lummig skog. Det var fortfarande molnigt och temperaturen låg kring 15 grader. Ett perfekt vandringsväder med andra ord. Vi kom ganska snabbt till det första vadstället och när man väl lärt sig att sätta fötterna på de rätta stenarna var det inga problem.

Leif vid en av de små dammarna

Det var en behaglig vandring och Leifs förutsägelser om inga större nivå-skillnader visade sig den här gången vara korrekta. Vi var inte ensamma på stigen men det var så krokigt och lummigt att bara efter ett tiotal meter hade man förlorat ögonkontakten med varandra. Så det kändes i stort sett som man var alldeles ensam i den orörda naturen där ingen avverkning har skett och där träd som faller ligger kvar tills de förmultnat. På sina ställen var den lilla floden smal och vattnet forsade fram. På andra ställen fanns naturliga fördämningar som gjorde att det bildades små dammar där vattnet nästan låg stilla.

Flodravinen blev allt smalare

Det var naturligtvis ingen imponerade flod storleksmässigt men något mer naturskönt är nog svårt att finna. Ju längre upp vi kom längs floden desto smalare blev ravinen vi vandrade i och vi visste att  så småningom finns inte längre någon plats för stigen vid sidan av vattnet utan vill vi vidare får vi vada. Nu kom vi inte riktigt så långt för efter en och en halv timmes vandring började det duggregna och vi tyckte först att det bara var skönt. Men när det tio minuter senare började regna på riktigt fann vi det bäst att vända om. Med lite högre fart klarade vi tillbakavägen på enbart 40 minuter, vilket var en timme snabbare än på vägen in längs floden. Fast på 40 minuter hinner man bli ganska blöt när man inte har några regnkläder med. De låg ju i tryggt förvar i bilen.

Brittmarie i lördags vid sin favoritbil

När vi kom till Flagstaff vid lunchtid regnade det fort-farande och som tur var hade vi alldeles torra regn-jackor att ta på oss. Tänk så förutseende vi hade varit! Andreas frågade för några dagar sedan om Brittmarie lyckades byta bort Forden mot en gammal bil när vi hade chansen. Nej inte riktigt, men det var nära. En kombi, sa hon, tänk så mycket packning vi kan få plats med. Att den var grön, Brittmaries favoritfärg, var kanske också något som spelade in. Leif konstaterade bara att rent prestandamässigt hade det nog inte varit så stor skillnad mellan Forden och Morrisen.

På kvällen bestämde vi oss för att äta på Brix Restaurant and Wine Bar. Den ligger inte så långt från hotellet sa Leif, och ni kan själva gissa fortsättningen. Nåväl till slut kom vi dit och fick oss ett bord tilldelat. Eftersom lunchen hade blivit lite sen var vi inte så överdrivet hungriga och beställde en rätt som vi skulle "splitta". Det är faktiskt inte så ovanligt här i USA att man beställer "split" för portionerna är överlag stora. Men så skulle vi ha en drink före maten och kyparen frågade om vi skulle dela på den också. Leif blev lite förgrymmad och var på väg att säga, javisst men med två sugrör. Som Lady och Lufsen alltså! Nu sa han aldrig det utan beställde var sin drink. De hade också vin "by the glass" och vi beställde var sitt glas Zinfandel. När kyparen kom med vinet i en liten glaskaraff verkade det närmast som ett varuprov. "Is this just one glass?" frågade Leif. "Oh, you want two" sa kyparen och kom strax tillbaka med ytterligare ett varuprov.

A rainy night in Hallsberg? No, in Flagstaff! 

Efter middagen vandrade vi tillbaka samma väg som vi kom. Leif konsta-terade att det var lika mycket nedförs-backe hem som det var uppförsbacke dit. Det regnade så vi hade på nytt användning för våra torra regnjackor. Det har alltså varit samma väder i Flagstaff idag som det enligt en vanligtvis välunderrättad källa har varit i Hallsberg. Men det är nog också den enda likheten mellan dessa två orter. För inte finns det något här som liknar hotell Stinsen (suck). Däremot går det en järnväg genom staden där de långa godstågen passerar med korta mellan-rum, vilket det för övrigt gör också i Hallsberg. OK, då. Två likheter...