Dag 18: Torrey till Springdale

Betande kor i Dixie National Forest

Vi lämnade det lilla samhället Torrey vid halvniotiden på morgonen och styrde färden söderut längs Utah State Highway 12, även kallad "A Journey Through Time Scenic Byway. Vägen är klassad som en "All American Road" och ansedd som den vackraste i Utah och bland de vackraste i hela USA. Till en början körde vi uppåt i ett skogbevuxet landskap som när vi kom högre upp övergick i ängsmarker. Det påminde oss en hel del om naturen i södra Colorado. Vi såg hjortar beta längs vägkanterna och på flera ställen strövande boskap fritt omkring invid och på vägen. Vi befann oss på höjder mellan 2500 och 2800 meter över havet och temperaturen låg kring 15 grader.

Leif vid Head of Rocks Overlook i nationalmonumentet

Efterhand ändrades landskapet och vi kom in i ett berglandskap med släta klippor och sparsam växtlighet. Vägen slingrade sig fram upp över berg och ned genom dalgångar. Vi är nu inne i Grand Staircase-Escalante National Monument. Nationalmonument är skyddade landområden på i stort sett samma sätt som nationalparker, men med skillnaden att medan kongressen beslutar om nationalparker efter förslag från presidenten kan presidenten själv besluta om nationalmonument. Just när det gäller det här nationalmonumentet var det ett kontroversiellt beslut som president Clinton tog tog 1996. Statusen som nationalmonument innebär inskränkningar i möjligheterna att nyttja naturen för andra ändamål än rekreation och friluftsliv. Även om det naturligtvis är just det som är meningen ansåg delstaten Utah att beslutet stred mot tidigare löften. Och inte blev det bättre av att beslutet offentliggjordes vid ett av presidentens besök i grannstaten Arizona och att Utahs guvernör informerades först dagen innan.  

Clarke's Restaurang i Tropic, Utah

Vi passerar flera småsamhällen som alla grundades av mormoner i slutet av 1800-talet. Byn Tropic där vi äter lunch har dock ytterligare en faktor som gör den särskilt intressant för oss. Tropic grundades nämligen av sönerna till en utvandrare från Malmö, Jon Peter Ahlström, eller Ahlstrom som familjen stavade sitt namn här. Ett problem i Tropic var den knappa tillgången till vatten och Ole Ahlstrom, en av Jon Peters söner, kom då på idén att man skulle gräva ett 17 kilometer långt dike för att avleda vatten från en närbelägen flod. Tillsammans med 39 andra män grävde Ole diket som resulterade att vattnet flödade in i Tropic Valley. Och på restaurangen där vi åt lunchen var väggarna täckta med fotografier från den tiden. Vi fick veta att fram till för fem år sedan ägdes restaurangen av en person som var släkt med Ole i rakt nedstigande led. (Avdelning mindre värdefullt vetande.)

Vägtunnel i Red Canyon 

Vi lämnade Tropic och körde förbi nationalparken Bryce (vi hinner inte med alla) och genom Red Canyon som heter så på grund av de rödfärgade bergen. Det var en relativt kort vägsträcka men med många vackra vyer. En gammal vägtunnel genom ett utskjutande berg tilldrog sig vårt speciella intresse. Efter Red Canyon körde vi rakt söderut i en timme innan vi kom till avtagsvägen mot Springdale och nationalparken Zion. Molntäcket hade nu spruckit upp och temperaturen började stiga, men än så länge låg den bara runt 25 grader.

 Utah State Route 9 genom Zion National Park

Vägen vi körde var också en scenic byway och även den var otroligt vacker. När vi kom till entrén till nationalparken fick vi betala 25 USD för att köra vidare. Denna väg till Springdale går genom nationalparken och alla, även de som bara kör rakt igenom, får betala avgiften. Det första vi märkte var att asfalten skiftade färg från svart/grått till rött. Den röda färgen kommer av att man täckt asfalten med rött vulkaniskt material (red volcanic cinder). Snyggt, men inte pråligt, som fan sa när han målade svansen grön. Den här vägen byggdes i slutet av 1920-talet och innehåller en 1700 meter lång tunnel som byggdes för den tidens fordon. Den är med andra ord smal och låg och när större fordon ska köra igenom måste tunneln enkelriktas.

Efter tunneln fortsatte vägen med serpentinkurvor ned mot Springdale. Ju lägre vi kom desto varmare blev det. Framme vid hotellet visade termometern 33 grader. En anställd som vi träffade sa att han gillade Springdale för det var så svalt. Han var från Phoenix i södra Arizona och hade upplevt rekordtemperaturen 122 grader Fahrenheit (50 grader Celsius). Skönt att vi inte ska dit.

Bits & Spur, på andra sidan gatan i Springdale, Utah

I Torray bodde vi på ett motell som hade en general store där man bara fick sälja öl med en alkoholhalt på max 3,5 %. Här i Springdale bor vi på ett hotell som har ortens enda statliga spritbutik! Märkliga kontraster. Det här med statliga spritbutiker är ju inte så främmande för en svensk, men däremot förvånas man över att det mattvång som försvann i Sverige i samband med motbokens avskaffande 1955 fort-farande lever kvar här i Utah. Efter en middag på restaurangen Bit & Spur på andra sidan gatan hade vi nämligen tänkt avsluta kvällen med en liten drink på terassen utanför hotellet. När vi berättade att vi bara ville ha en drink och inte äta frågade servitrisen; "vad vill ni dricka?" Det har vi inte bestämt än, svarade vi i förhoppning om att få se drinklistan. Om ni vill ha alkohol måste ni också äta blev svaret. Och ytterligare en middag kände vi oss inte mogna för, inte ens en liten för- eller efterrätt. Så länge har vi inte varit i än USA att vi obegränsat kan stoppa i oss mat.

Nåväl, de drycker vi ska ha med oss i morgon är redan inhandlade och placerade i kylskåpet på hotellrummet. Källvatten, massor av källvatten... Vi ska nämligen vandra i Zions nationalpark. (Zion uttalas Sajån om ni undrar.)