Idag lämnade vi Springdale, som var den lägsta punkten på vår resa med bara 1188 meters höjd över havet. Men 1188 meter är ändå drygt 350 meter över Sveriges högst belägna ort; Högvålen i Härjedalen. Där har vi inte varit (ännu). Från Springdale körde vi samma väg 40 kilometer tillbaka som vi kom och svängde sedan söderut mot Arizona. Vi passerade den lilla staden Kanab i Utah som kallas lilla Hollywood eftersom flera västernfilmer och TV-serier spelades in här. Det enda vi gjorde här var att passa på att tanka. Efter att vi passerat gränsen mellan Utah och Arizona kom vi till Fredonia. Fredonia grundades 1885 av mormoner från Kanab. När månggifte blivit förbjudet i Utah fann flera män i Kanab det praktiskt att ha sin andra fru i Fredonia på andra sidan delstatsgränsen. På så sätt hade man två olika delstatspoliser som inte hade någon laglig rätt att ingripa på andra sidan gränsen.
 |
| På väg genom Kiabab National Forest i norra Arizona |
Efter Fredonia körde vi först genom ett ganska ointressant landskap innan i kom upp i Kaibab National Forest. Här övergick småbuskar snart till tallar som blev högre ju högre upp vi kom. Det här området av Arizona, norr om Grand Canyon, kallas "the Arizona Strip" och var länge avskuret från resten av övriga Arizona. Istället hade man mer utbyte med södra Utah och östra Nevada. Den väg vi nu kör är en "scenic byway" och kallades tidigare "the Wedding Trail" eftersom mormonerna i Arizona färdades den här vägen för att få sina "civila" giftermål bekräftade av mormonkyrkan i St. George i södra Utah. Det fanns nämligen inga mormonkyrkor i Arizona.
 |
| We could see for miles and miles and miles and miles... |
Efter att vi passerat genom Kaibab National Forest kom vi till House Rock Valley, som egentligen inte är en dal utan en högplatå. Här ska finnas en hjord på cirka 100 bufflar som strövar fritt omkring. Trots att vi kollade åt alla håll såg vi inte en enda. Nere i House Rock Valley var det spikraka vägar och vi lyssnade på en radiokanal på bilens satellitradio som spelade "Vinyl Classics". När de spelade en låt med the Who där Roger Daltrey sjöng "I can see for miles" konstaterade vi att det kan vi också. Förresten en djäkla bra radio-kanal där vi lyssnade på Allman Brothers Band, Bob Dylan, Greatful Dead, Badfinger, Yes, Led Zeppelin, Cream och en massa annan bra musik från the golden years.
 |
| Cliff Dwellers Lodge |
När det var dags för lunch stannade vi vid Cliff Dwellers Lodge som inte bara hade en restaurang utan också ett motell med fyra rum. Leif åt en burger och Brittmarie dagens soppa. De första som bosatte sig på den här platsen 1920 var Blanche och Bill Russel som byggde ett stenhus och en liten handelsstation. Förbipasserade cowboys, som drev boskap förbi deras egendom, kallade dem för "cliff dwellers" (ungefär klippinvånarna) på grund av att bostället låg alldeles intill Vermilion Cliffs. Senare togs egendomen över av Jack Church som också öppnade en bar där han serverade hembränd whiskey, vilket snabbt blev populärt bland traktens cowboys. Vi nöjde oss dock med isvatten till maten.
 |
| Utblick ned mot Coloradofloden från Navajo Bridge |
När vi lämnade Cliff Dwellers Lodge kom vi efter ungefär tio minuter fram till Navajo Bridge över Coloradofloden. Coloradofloden utgjorde länge en svår barriär för folk som färdades västerut i USA. År 1873 etablerades en färjeled strax norr om där bron ligger idag och den fungerade fram till 1928 då färjan sjönk. Men då var byggandet av Navajo Bridge redan igång och ett halvår senare öppnades bron den 12 januari 1929. Bron var då världens högsta bågbro i stål. Under 66 år fungerade bron väl, men eftersom den bara var 5,5 meter bred blev den så småningom för liten och 1995 öppnades den nya Navajo Bridge alldeles intill den gamla. Den nya bron är byggd i samma stil som den gamla, som numera fungerar som gång- och cykelbro, men är anpassad för nutidens trafik.
 |
| En gammal goding som vi gillade |
I morgon ska vi köra vidare till Sedona som är den sydligaste utposten på vår resa. Sedan återvänder vi till Flagstaff innan vi kör österut mot Santa Fe i New Mexico. Mer om detta i kommande inlägg i bloggen.
Hej! Vi är lite nyfikna: Vilken bil kör ni? Hur gjorde ni med försäkringar innan ni åkte? Fantastiskt intressant att läsa om era strapatser annars! /Maria
SvaraRaderaLyckades ni inte byta bort en nästan ny Ford mot en gammal bil nu när ni hade chansen?
SvaraRaderaHej Andreas,
RaderaBrittmarie var allvarlig spekulant på en annan bil i Flagstaff. Jag ska ladda upp en bild på det i morgon vår tid. För nu är klockan 06.30 på morgonen hos er och det är dags att nanna kudde här.
Ha det bra!
Leif
Hej Maria!
SvaraRaderaDet viktiga med hyrbil i USA är nog att hyra den från Sverige. Det finns en massa försäkringar som inte ingår med automatik om du hyr i USA, men däremot om du hyr från Sverige. Vi valde av flera anledningar att gå med i Motormännen och därmed få tillgång till en hel del råd samt inte minst deras 15 % rabatt hos Hertz. Dessutom får man tillgång till den amerikanska systerorganisationens (AAA, "triple A") rabatter hos de flesta motell i USA. Rabatten ligger normalt kring 10 %. Ni kan säkert få bättre priser om ni åker runt och frågar hos motell som har eventuellt har lediga rum, men vi har funnit det alltför stressigt och föredrar att boka i förväg.
Vi kör en Ford Taurus, vilket storleksmässigt är som BMW:s 5-serie. Men där upphör också alla jämförelser för det är ingen tysk bil detta. För två år sedan körde vi en Chevrolet Impala och det vi kan säga generellt är att de amerikanska bilarna är bekväma men obegripligt klena med tanke på motorstyrkan. Nu är det inget stort problem med att de är klena (långsam accelaration) eftersom de flesta här i USA kör i samma hastighet (inklusive lastbilarna) och det krävs sällan några omkörningar.
Om ni ska köra längre sträckor så välj gärna en lite större bil. Prisskillnaden är inte särskilt stor. Sedan är man inte garanterad en viss bilmodell utan en storleksklass. Vi var inriktade på en Nissan Maxima men fick Ford Taurus.
Har ni fler frågor får ni gärna höra av er. Det är hur som helst både lätt och kul att köra bil i USA. Mindre stressigt än i Europa.
Hälsningar
Brittmarie & Leif
Tack för goda råd Britt-Marie och Leif! Här kommer lite fler frågor: När man läser bloggen förstår man att ni brukar ha lunch i kylväska med er. Hur gör ni där, har ni kylklampar eller bara kylväska och köpte ni det i Usa eller tog ni med? Vad skulle ni säga att man behöver om man ska göra en resa som ni gör nu? ( Ficklampa verkar vara bra :)
SvaraRaderaJag undrar också vilken väg som har varit roligast att köra hittills och vilken som varit tuffast. (Om någon nu är det..) Mycket frågor här men man blir nyfiken!
Hälsar Maria igen