Dag 14: Durango till Ouray

Tåget på väg genom Durango

I morse när vi packade bilen i Durango hörde vi ångloket vissla några gånger och helt plötsligt var tåget till Silverton på väg. Leif kollade på klockan och konstaterade att avgången var exakt på tidtabellstid. Heder åt sådana yrkesmän. Spåren gick alldeles bakom vårt hotell där vi också hade bilen parkerad så vi var på plats så att säga. Själva var vi inte lika skickliga utan avgick 12 minuter efter tidtabell. Fast för det första kör vi inte efter tidtabell och för det andra har vår tidtabell en rätt så generös gångtid. Hur nu detta kan hänga ihop?

Brittmarie vid Molas Pass, 3325 meter över havet

Vi körde norrut längs dalgången där Animas River slingrar sig fram. Efter drygt fyrtio minuter lämnade vi dalgången och började vår klättring upp mot dagens första bergspass, Coal Bank Pass, som ligger på 3243 meters höjd över havet. (Ja, ja det är inte vi som klättrar utan vår Ford Taurus.) Uppe vid själva passet såg vi inte mycket av utsikten eftersom det var ganska skogigt. Vi fortsatte ned från passet och började snart (Forden allstå) klättringen upp mot nästa pass; Molas pass på 3325 meters höjd. Härifrån hade vi en fantastisk panoramautsikt mot de omgivande dalarna och bergen. Ett stort sällskap av motorcyklister stod och diskuterade vem som skulle hålla i kameran och därför inte komma med på bilden. Leif erbjöd sig naturligtvis att ställa upp som fotograf och dirigerade sällskapet att ställa upp så nära ravinkanten han vågade. När Brittmarie skulle posera på samma ställa var han mer försiktig.

Little Molas Lake, vad är upp och vad är ned?

Det sägs att luften här upp vid Molas Pass är den renaste i hela USA, och det betvivlar vi inte. Och trots att det bara var 12 grader varmt så kändes det riktigt skönt i solen. Från passet kunde vi se sjön Molas Lake som låg längs vår färdväg. Men eftersom vi läst på visste vi att Little Molas Lake var ett mycket bättre fotobojekt. Vi svängde därför av från U.S: Highway 550 och körde den lilla skumpiga skogsvägen fram till sjön. Vi parkerade bilen och vandrade den korta vägen ned till strandkanten och vi fick en riklig belöning. Sjön låg spegelblank och vi hade säkert kunna vända fotot upp och ner utan att ni sett det. Vi dröjde oss kvar här en bra stund och vandrade längs strandkanten. Det var otroligt vackert och kamerorna kom flitigt till användning.

Huvudgatan (finns det fler) i Silverton

Efter Little Molas Lake kom vi till den nordliga stationen på järnvägssträckan Durango - Silverton. Silverton är en gammal gruvstad och hela staden är upptagen som ett "National Historic Landmark". Staden grundades 1874 efter att man funnit silver i området, och många européer kom hit för att arbeta i gruvorna. Livet var emellertid hårt. Vintrarna var både kalla och långa och arbete i gruvorna ofta farligt. Eftersom det på grund av den höga höjden (2837 meter över havet) var det inte möjligt att bedriva jordbruk här utan alla förnödenheter fick transporteras hit med häst och vagn innan järnvägen öppnade 1882.

En gammal byggnad i Chattanooga

Från Silverton fortsatte vi norrut och passerade en liten plats vid namn Chattanooga. Innan järnvägen till Durango öppnades transporterades malmen från gruvorna över Red Mountain Pass mot Ouray norr om Silverton. Chattanooga låg då bra till som en omlastningsplats. Som mest bodde här 300 personer men här fanns också speceriaffärer, bagerier, apotek, slakteributiker,  pensionat och värdshus. Idag finns i stort sett inget kvar utan några gamla byggnader från gruv-näringen.

Red Mountain 1, 2 eller 3 

Från Chattanooga bar vägen brant uppåt mot Red Mountain Pass. Namnet har passet fått från de närliggande Red Mountains som är färgade röda av järnoxid. Det är egentligen tre separata bergstoppar som har de fantasifulla namnen Red Mountain 1, Red Mountain 2 och Red Mountain 3. På väg ned från Red Mountain Pass passerade vi flera gamla gruvläger som numera är helt övergivna. Man ser dock spåren (eller såren) i naturen som läker sakta. På många ställen i Colorado har man problem med att den tidigare gruv-näringen gjort att många tungmetaller kommit i dagen och förgiftar vattendragen. Stora pengar satsas därför för att städa upp efter de nedlagda gruvorna. 

Varför vägräcken, de stör ju bara utsikten

Vägen slingrade sig sakta nedåt och när vi trodde att nu är vi säkert nere i botten på dalgången väntade oss en spännande färd längs en av de mest spektakulära delarna av "Million Dollar Road". Det finns flera teorier om hur namnet har uppkommit men den mest troliga är att när vägen byggdes så använde man kvarlämnat grus från guld- och silvergruvorna i området. Först efteråt förstod man att gruset var rikt på guld- och silvermalm och sannolikt värt flera miljoner dollar. Men då var det naturligtvis för sent. Hur som helst är det en fantastiskt upplevelse att köra vägen som till stor del saknar vägräcken. Fotot på bilden ovanför är taget av Brittmarie genom vindrutan när vi kör. Det var nog mindre skrämmande att se det genom kameralinsen än i "verkligheten". Eller så är det som gubbarna på motorcyklar som vi träffade i Glenwood Springs sa, "It's an U.S. Highway so there is nothing to be scared about". 

Chief Ouray

Vid ettiden på eftermiddagen kom vi till dagens slutmål; den historiska staden Ouray som är upptagen på National Register of Historic Places. Innan de europeiska invandrarna kom hit var detta en plats dit Tabequachefolket vandrade på sommaren för att jaga vilt och bada i "det hela mirakelvattnet".

Staden har fått sitt namn efter Utehövdingen "Chief Ouray". Ourays far var en Apache medan hans mor var en Tabequache Ute. Trots sin bakgrund blev Ourys far hövding bland Tabequache Ute och när fadern dog 1860 tog sonen över den rollen. Ouray förespråkade hela tiden fredlig samlevnad med de europeiska invandrarna och blev ofta elakt kallad "white mans friend" av de mer militanta bland Utefolket. 1868 träffades ett avtal mellan Utefolket och USA där Ute gav upp det mesta av sitt land mot utbyte att de skulle få behålla sitt kärnområde "Shining Montains" där bland annat staden Ouray nu ligger. Tyvärr kullkastades denna överenskommelse av fortsatta stridigheter mellan europeiska invandrare och Utefolket och 1880 beslutade USA:s kongress att Utefolket skulle förvisas från "Shining Mountains" till ett reservat i östra Utah.

Utsikt mot Ouray med den amerikanska flaggan

När vi närmade oss Ouray stannade vi vid en utsiktsplats alldeles ovanför staden, som kallas Switzerland of America. Att det är America behöver man aldrig tvivla på. Redan på utsikts-platsen finns "the Stars and Stripes" strategiskt placerad i blickfånget. Ouray är mindre turistiskt än grannstaden Silverton och är mer en plats där "vanligt" folk bor.

Vi avslutade dagen med en kvällsmåltid på det historiska "Western Hotel" som uppfördes 1891 och som ligger alldeles intill vårt motell. Som ni säkert vet bygger mycket av serviceyrkena i USA på att gästerna visar sin tacksamhet (gratitude) för servicen genom att ge dricks. Den förväntande dricksen ligger mellan 15 och 20 procent av notan före skatt. Det kan för en svensk tyckas märkligt att man ska betala mer än det som står på notan, men hela systemet bygger på låga fasta löner i serviceyrken som kompenseras genom att gästerna/kunderna ger dricks. Samtidigt ger det kunden en möjlighet att tydligt visa när man inte är nöjd med servicen och det fick vi för första gången anledning att göra i kväll.

Utsikt från passagen utanför vårt motellrum

Vi vandrade den korta vägen ned till vårt motell "River's Edge Motel" som heter så eftersom det ligger alldeles intill Uncompaghre River. Ett alldeles utmärkt motell som vi gärna rekommenderar den som har vägarna förbi. Vi satt en stund intill floden (eller snarare bäcken) och lyssnade till vattnets porlande. I morgon kommer vi att följa Uncompaghre River på dess väg norrut när vi lämnar Klippiga Bergen och ger oss ut på Coloradoplatån. Men mer om det i morgon, nu ska vi vila så vi är fräscha för morgondagens äventyr då vi ger oss in i Utah.