Dag 26: Santa Fe till Salida

Ett öde kafé vid Taos Junction, New Mexico

Vi vaknade till en kall men regnfri morgon. Termometern visade på sex grader och vi avstod från att äta frukosten ute i pation utan satt istället inne vid ett långbord bredvid köket tillsammans med andra gäster. Vi niotiden lämnade vi motellet och körde U.S. Highway 285 ut från Santa Fe. Dagens färd ska ta oss från Santa Fe, New Mexico, rakt norr ut till Salida, Colorado. Hela resan är ungefär 38 svenska mil, men i motsats till igår är det i huvudsak på tvåfilig väg. Vi stannade till vid Taos Junction, en tidigare järnvägskorsning, där vi tänkt handla lite förfriskningar på kaféet, den enda byggnaden som är kvar från järnvägstiden. Det visade sig emellertid att vi nog var några år för sent ute. Stället verkade ha varit stängt ganska länge. Egentligen kan vi väl säga att detta var ganska så symptomatiskt för en stor del av den del av norra New Mexico som vi körde igenom. Ganska torrt och ödsligt.

Cano's Castle i Antonito, Clorado

Det var egentligen först när vi passerat gränsen till Colorado och som det blev lite grönare och mer intressant. Strax efter gränsen kom vi till Antonito där vi passade på att beskåda "Cano's Castle", som Donald "Cano" Espinozas byggt åt sig själv. Fast han hävdar ju att det gud som byggt slottet. Det började för mer än tjugo år sedan när Cano´s mamma klagade på alla gamla tomma ölburkar som låg och skräpade på tomten. Cano kom då på den briljanta idén att använda metallen i burkarna för att bygga sig ett slott. Senare har även gamla navkapslar kommit till användning. Snyggt men inte pråligt, som fan sa när han målade svansen gräsgrön. Jag har fått en idé sa Leif. Glöm det sa Brittmarie, det kommer grannarna ändå aldrig att godkänna. Synd på en så briljant idé, tänkte Leif. Det hade ju varit Bunkeflostrands bästa chans att hamna på kartan.

Lunchen åt vi i det lilla samhället Monta Vista med ungefär 4500 invånare. 1881 byggde Denver & Rio Grande Railroad ett sidospår här med en vattentank och en banvaktstuga. Ett år senare öppnade en ung änka en livsmedelsbutik vid sidospåret och redan fyra år senare fick Monte Vista sina stadsrättigheter. Slutet av 1800-talet var en expansiv period i Colorado. Stället vi åt på hette Don Tomas Bakery, en sådan där plats som man direkt känner att det är här som lokalbefolkningen äter. Vi beställde "Tortas",  en mexikansk sandwich med cheese, tomato, lettuce, onion, avocado, jalapeño, peppers, refried beans och chipotle pepper mayo. Brittmarie valde bort jalapeño och Leif valde till pork loin. Leif hade istället kunnat välja "jam" som också fanns på matsedeln och hade då inte fått marmelad utan skinka. De kunde uttalet men inte den engelska stavningen. Charmigt.

En hjulförsedd pivotanläggning med sprinklers

Efter Monta Vista kom vi in i de centrala delarna av San Luis Valley, en dal som är ungefär 20 svenska mil  lång och 12 svenska mil bred, vilket gör den ungefär dubbelt så stor som Skåne. Dalen är belägen ovanpå kontinentalsprickan Rio Grande Rift och dalen finns ett stort vattenmagasin som används för konst-bevattning. Så trots det ökenliknande torra klimatet bedrivs här ett omfat-tande jordbruk. Konstbevattningen sker med hjälp av så kallade centrala pivotsystem, som består av ett långt rör av aluminium eller stål som bärs upp av flera hjul och som är fäst vid en centralpunkt varifrån vattnet leds ut i röret. Från röret hänger sprinklers ned och fördelar vattnet över den yta som ska konstbevattnas. Denna typ av anordning leder till att bevattningen sker på en cirkelformad yta, som vanligtvis är cirka 800 meter i diameter. Därmed växer också grödan enbart i dessa cirkelformade ytor. Ytan mellan cirklarna används för bebyggelse eller blir bara obrukbar mark.

Tidningen "Saguache Crescent" i Sacuache, Colorado

I norra delen av dalen ligger den lilla byn Saguache med cirka 500 invånare. Namnet Saguache kommer från Ute-folkets språk och betyder ungefär "vatten vid den blå jorden". Här fanns ett stort antal historiska byggander så vi stannade till en stund vid den gamla huvudgatan 4th Street, som numera ligger en bit från genomfartsvägen. En av de äldsta byggnaderna är Saguache Crescent. Här har funnits ett tidnings-tryckeri sedan åtminstone 1890 och är än idag trycks här Saguache enda tidning, veckobladet Saguache Crescent. Byggnaden är representativ för byggnadsstilen i the Wild West med "false fronts" även om det falska fasaden i det här fallet inte helt täcker in den bakomliggande verkliga gavelfasaden. "False fronts" var ju till för att ge intryck av att byggnaden är större än den i verkligheten är samtidigt som den tillkommande utan ofta använts för att att skylta med affärens namn och varor.

Aspträden börjar skifta färg vid Pagosa Pass

Från Saguache fortsatte vi norrut upp mot Pagosa Pass. Passet är ett av de lägsta i Colorado (endast 2745 meter över havet) men vi som nu tillbringat en vecka på lägre höjd kände ändå av den högre höjden. Som ni kanske sett av bilderna ovan har det lite molniga vädret helt upphört och vi har haft en helt molnfri himmel större delen av dagen. Trots detta detta tog det ett bra tag innan temperaturen kom över 15 grader och som mest har vi nog haft 21 grader idag. Vi börjar nu närma oss hösten och det ser vi också på asp-träden på bergsluttningarna. På högre höjder börjar de skifta i gult och rött. Hade vi kommit här två veckor senare hade det säkert varit ännu mer praktfullt, men då vet vi inte heller hur vädret i övrigt hade varit. 

Arkansas River vid Salida, Colorado

Efter passet körde vi nedåt mot dagens slutmål, Salida. (Uttalas Sälajda, enligt ortsbefolkningen.) Vi är nu nere (eller uppe?) på 2159 meters höjd över havet. Staden med 5 500 invånare kallas sig "the Heart of the Rockies" och ligger i en dalgång omgiven av höga berg. Hit kommer folk på vintern för skidåkning och på sommaren för kajakpaddling och forsränning i Arkansas River som rinner genom staden. Eller som kommer man som vi bara för stanna här en natt och se på staden och kanske äta gott. 

Vi hade fyra alternativ till restauranger att äta middag på. Vårt huvudalternativ Ferraro's hade vi dock problem att hitta och när vi gett upp hoppet stannade Brittmarie vid vår parkerade bil, medan Leif gick till ett av de andra alternativen för att se på menyn. När han kom tillbaka stod Brittmarie i fullt samspråk med en man som presenterade sig som Ted. Han rekommenderade restaurangen bredvid bilen, som vid närmare efterforskning visade sig heta Ferraro's. Vi beställde bord, vilket senare visade sig klokt med tanke på att restaurangen bara hade nio bord och folk stod i kö för att få komma in. Efter en god middag vandrade vi de två kilometerna tillbaka till motellet (man kör inte bil när man druckit vin). Vissa sträckor hade vi stor nytta av Leifs lilla ficklampa, även om vi vid ett tillfälle störde ett mule deer som stod och betade i en villaträdgård. En kvinna i en pickup stannade och frågade om vi var OK eller ville ha skjuts. Det här med att använda apostlahästarna är väl inte så vanligt här. Vi tackade för erbjudanden men sa att vi har bara några få hundra yards kvar till vårt motell. 

Och nu ska vi se till att få en god natts sömn innan vi drar vidare upp i Rocky Mountains.