Dag 17: Moab till Torrey

"On the Road Again"

Idag körde vi västerut från Moab till Torrey, men eftersom naturen ser ut som den gör var vi först tvungna att köra 50 km norrut, sedan 50 km västerut, ytterligare 70 km mot sydväst och slutligen 75 kilometer västerut. Vi startade halv åtta och de första 170 kilometerna körde vi genom ett mycket tråkigt och intetsägande landskap. I huvudsak spikraka vägar, den längsta rakan var 40 kilometer lång och det var i stort sett ingen annan trafik. En ganska tråkig transportsträcka alltså. 

Välkommen till Goblindalen

Vi gjorde dock en avstickare som var allt annat än tråkig. Vi nämnde ju igår att vi skulle besöka en State Park och det var Goblin Valley State Park. En goblin är en småvuxen mytologisk varelse som tycker om att ställa till med besvär. Så mycket besvär ställde de här varelserna inte till med eftersom de var förstenade. För 170 miljoner år sedan var Goblin Valley ett tidvattensområde där eroderade jordmassor avlagrades och sedan pressades samman till olika sandstenslager. Mjukare lager av skiffer och siltsten har eroderat fortare än de hårdare och överliggande berglagren och skapat smala piedestaler som de hårdare lagren vilar på. De är så dessa goblins har bildats.

Leif och och goblins (Leif är nummer två från vänster)

Det här är en park som inte är så känd och som därför inte lockar så många besökare. Vi var i stort sett ensamma när vandrade runt i dalen i en och en halv timme på förmiddagen. Allt efter-som solen steg, steg naturligtvis också temperaturen men vi hade naturligtvis varit kloka och tagit med oss var sin halvliter vatten.

Det var en mäktig känsla att vandra runt bland dessa märkliga sten-formationer. Goblin Valley är ganska stor till ytan, 1479 hektar för att vara exakt. Som jämförelse kan nämnas att Pildamsparken i Malmö är 45 hektar. Så vi hann naturligtvis inte med att träffa alla goblins.

När vi lämnade dalen var det sen förmiddag och det började närma sig lunch. Vi hade bestämt att äta lunchen i Hanksville, en liten håla med 200 invånare som är mest känd för att Butch Cassidy och hans gäng hade en gömställe alldeles i närheten. Den här byn ligger "in the middle of nowhere" och fick elektricitet så sent som 1960. Det fanns två matställen att välja på; Blondies Eatery och Stan's Burger Shak. Eftersom Blondies var stängt var valet lätt. Det var väl inte med några stora förväntningar vi stegande in hos Stan och beställde Tacosallad, men vi blev mycket positivt överraskade. Ibland är det ju en fördel att ha negativa fördomar som visar sig vara helt ogrundade. Det var mycket gott.

Brittmarie i en skuggig del av Grand Wash Trail

Efter Hanksville körde vi så 60 kilo-meter till nästa stopp, Capitol Reef National Park där vi bestämt att vi skulle vandra längs en wash, det vill säga en uttorkad flodbädd som endast fylls med vatten vid häftiga regn. Grand Wash Trail som leden heter är en led utan några egentliga nivåskillnader (faktiskt helt sant). Längs leden reser sig upp till 150 meter höga lodräta bergsväggar så vi hoppades naturligtvis på mycket skugga, men det var bara i vissa partier som våra förhoppningar besannades. Till stora delar fick vi vandra i brännande sol, men vi börjar ju bli vana vid det vid det nu. Hela leden är cirka tio kilometer fram och tillbaka och vi gick väl cirka tre fjärdedelar innan vi vände, så lite drygt sju kilometer blev det nog sammanlagt.

Postkontoret i Torrey, Utah

Från Grand Wash Trail tog det bara tjugo minuter att köra till vårt motell i den lilla byn Torrey, som bara har cirka 200 invånare. Mittemot motellet låg post-kontoret så Brittmarie skulle passa på att köpa frimärken och posta några vykort till barnbarnen, men posten stängde redan klockan två. Fast å andra sidan öppnar den redan halv åtta i morgon så vi kan passa på då istället. Motellet vi bor på har en General Store och eftersom vi var törstiga på något annat än vatten efter att ha varit så aktiva hela dagen gick vi in och upptäckte att de faktiskt hade Corona Extra. Men eftersom det är delstaten Utah tänkte vi att det var bästa att kolla så det inte var lättöl. När vi studerade flaskorna sa damen bakom disken: "Det är 3,5 procent. Starkare än så får man bara sälja i spritbutiker enligt Utah State Law". Som hemma alltså och därför sitter vi nu och läskar oss med "lushunnabier".

Delstaten Utah's flagga

Kanske ändå dags för en liten utvikning kring delstaten Utah och vad är då bättre att börja med än flaggan, som säger ganska mycket. Först och främst ser ni två årtal; 1847 och 1896. 1847 var året när de första mormonska nybyggarna kom till det område som idag är delstaten Utah. (Ja, detta är mormonstaten nummer ett i USA.) År 1896 blev Utah en självständig delstat inom USA. Ordet "industry" liksom bikupan därunder står för hårt arbete och framsteg. Utah kallas dessutom för "the Beehive State" (bikupestaten). Flitig som ett bi alltså, inte alls något om landet av mjölk och honung.

Utah har bara 2,8 miljoner invånare, varav 60 % tillhör "the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints", det vi som vi lite vårdslöst kallar för mormonkyrkan. Antalet invånare ökar dock starkt eftersom Utah är USA:s tredje snabbast växande stat, sett till antalet invånare. Namnet Utah kommer av Ute-folket (uttalas ju:t) som levde här när de första europeiska nybyggarna kom hit. Kul för dem att de åtminstone fått ge namn åt en delstat när de idag bor i reservat!

Cafe Diablo i Torrey, Utah

Därmed slut med dagens lilla historiska utvikning, nu återvänder vi till nutiden och Brittmaries och Leifs avslutning på dagen. Vi konstaterade ju att i butiken vid motellet såldes bara öl av samma slag som ICA, Willys och Konsum tillhandahåller. Men på Cafe Diablo där vi åt vår middag fanns inga sådana restriktioner. Istället välkomnades vi av en generös lista på Margaritas, som vi inte kunde motstå. Som huvudrätt åt Brittmarie "Marinated Loin of Utah Lamb" och Leif valde "Beef Flank Steak Carbon". Till det drack vi ett god Cabernet Sauvignon från Kalifornien. Sedan vandrade vi nöjda hem (till motellet) i den mörka stjärnklara natten. Hade vi inte haft Leifs lilla ficklampa hade vi inte hittat till motellet; hade det inte varit så mörkt hade vi inte sett den underbart fantastiska stjärnhimlen som av någon konstig anledning innehöll tusen gånger fler stjärnor än hemma i Bunkeflo. Nu börjar vi kanske bli nästan lite för poetiska, men den här lilla byn var något helt annat än Moab där vi bodde de två nätterna innan. Synd att vi ska åka vidare redan i morgon bitti.